Blogg

Matchen har precis börjat, Sverige ska absolut vinna den och det står redan 1-0. Jag sitter i den blå fåtöljen och tittar pliktskyldigast. OK, den kan väl bli lite spännande kanske. Anton kommer in i vardagsrummet och checkar av läget.
– Vilka spelar, frågar han?
– Sverige – Malta
– Malta är ett litet land, säger Anton och fortsätter.
– Det är bara 316 kilometertvå.
– Va?
– Det är bara 316 kilometertvå, upprepar han.
Jag börjar fatta att den där tvåan egentligen betyder kvadrat.
– Du menar 316 kvadratkilometer?
– Nej, kilometertvå.
Anton är envis och jag är ändå lite nyfiken på om han har rätt på ytan. Jag går till Wikipedia och mycket riktigt, här står det 316 km².
– Hur kunde du veta så exakt att det var 316 kvadratkilometer undrar jag, du hade ju alldeles rätt.
– Det står i min Attalas.
– Det heter inte Attalas, säger jag.
– Jo, det heter det, säger Anton och skrattar.

Igår bokade vi äntligen en resa till Italien, en weekendresa med barnen, till Rom.
Lucas såg inte ut att vara jätteglad åt detta och så är det ju med honom, sådana strapatser och ändrade rutiner kan göra livet svårt för honom.

I morse när han vaknade sa han att det var bra att vi har bokat resan.
– Om någon dör tidigt i familjen så har man ändå fått spendera lite tid med den personen på resan.

Lite senare på morgonen uppmanar jag båda barnen, Lucas och Anton att dricka upp sitt te som jag har gjort i ordning. Anton har tjatat på att jag aldrig köper hans yougurt, den han vill ha, vaniljsmaken. Men nu finns den i kylskåpet vilket jag påpekar.
– Ska du inte ha lite yougurt, det finns av din sort i kylskåpet.
– Jag vet inte, jag är kanske inte så hungrig, säger Anton vid sitt te i vardagsrumssoffan.
– Men om jag hämtar lite?
– Ja, tack, jag är ju lite lat som du vet.

Fast när det gäller Anton så tycker jag inte att han är så lat.

Jag
sitter på möte på arbetet, ser att det ringer på min mobiltelefon, den är på
ljudlöst och någon ringer från hemtelefonen, jag avvisar samtalet, det går vidare till mitt mobilsvar. När
jag är klar på mötet lyssnar jag av mitt mobilsvar, det är Anton, minstingen, 8
år som har pratat in.

–
Hej pappa, jag ville bara säga att jag har hittat mina nycklar. Han låter
lycklig och är säkert lycklig, det här har jag tjatat om flera dagar, att han
ska lägga lite tid på att leta istället för att spela. Han
fortsätter: Ring mig sen så kan jag berätta det för dig.

Jag tänker att nu har jag
väl fått all information men ringer ändå tillbaka.

–
Anton, var det något du ville berätta för mig? frågar jag.
–
Ja, jag har hittat mina nycklar.
–
Vad bra, var det något mera som du ville berätta?
–
Nej, svarar han.
–
Då ses vi hemma lite senare, hej då.
–
Hej då

Nu
är vi nog ganska säkra på att den värdefulla informationen har nått
mig ….

… men egentligen undrar jag om Anton inte riktigt litar på att information som har sagts i mobilsvaret går vidare från den inspelade pappan till den riktiga pappan, något kan ju förvanskas på vägen så det är nog bäst att den riktiga pappan ringer upp igen och får höra informationen direkt i ett förtroligt privat samtal.

Det är snart 30 år sedan Olof Palme mördades. På nyheterna har någon uttalat sig och sagt att mördaren kanske lever.

– Hallå ropar Lucas, har någon mördats?
– Ja, det var Sveriges statsminister som mördades för snart 30 år sedan, han hette Olof Palme och det brukar pratas om detta varje år, vid den här tiden.

Anton har hört oss och har nu teorier.

– Det kan vara en annan premiärminister som har gjort det.
– Ja eller en biträdande, säger Lucas.
– Är det så att en biträdande blir statsminister om han dör, alltså att han hoppar in, undrar Anton. Det kan vara han säger Anton allvarligt och springer sedan iväg.

Har du alibi Ingvar Carlsson?

(Vilka svåra ord barnen använder!! biträdande)

Det blev inga semlor på Fettisdagen av olika anledningar men dagen efter så har jag köpt hem bullar och mandelmassa. Efter middagen vispar jag grädde och därmed blir det 2 vispar klara för slickning. När jag var liten var vi 5 syskon som gärna ville slicka vispen men den var manuell och båda visparna hängde liksom ihop. Bara ett av 5 barn kunde alltså få slicka. Jag vet inte om min mamma hade råkoll på vems tur det var men det gällde att hålla sig framme.

Men det var förr och nu är nu, alla 3 barnen sitter i köket och jag vänder mig till de yngsta, Anton och Lucas.

– Vill ni slicka visparna?

De rusar fram och får varsin visp. Sedan tar jag fram en tesked, tar upp lite grädde och räcker den till Casper, han tar emot den och är nöjd. Teskeden innehåller nog mer grädde än visparna tillsammans.

Bara 5 sekunder senare säger Anton och Lucas högt, med samma mun.

– Vi vill inte längre slicka på visparna, vi har växt upp. De är bara 8 och 10 år men tydligen har de blivit mer eller mindre vuxna nu, behöver inte längre slicka på visparna.

Jag fortsätter med semlorna och barnen diskutera i bakgrunden. Plötsligt måste jag spetsa öronen då de pratar om pappa, jag alltså.

– Pappa ska hjälpa oss att lägga upp en Youtubekanal.
– Vad ska ni lägga upp då, undrar jag.
– Vi ska ha Free Running och spark, säger Lucas.

De pratar vidare om vad den ska heta. Jag föreslår Antons och Lucas aktivitetskanal.

– Nej, Thomas är med också, säger Lucas.
– Vi kommer hålla på med Youtubekanalen hela tiden säger Lucas.
– Ja, säger Anton.
– Vi måste ta ledigt från skolan också, säger Lucas.

Här vill jag protestera men egentligen är det nog ingen idé, jag låter de få planera sin framtid utan att jag lägger mig i…

Som vanligt så är det stressigt på morgonen men barnen (Lucas och Anton) är redan klara att gå iväg vid kvart i åtta. De frågar båda vilka ämnen de har och jag letar upp schemat i Schoolsoft, läser upp.

Anton har matematik men han säger att det har han inte alls, han har matteprov.

– Jaha, vad bra, säger jag. Själv tycker jag att det låter roligt och tänker för en sekund att jag gärna tar platsen och går dit och gör provet. Men det får jag ju inte. Jag saknar egentligen skolan lite grann och kanske speciellt matten.

– Lycka till då, säger jag.
– Jag är redan “lyckad” säger Anton direkt och ser allvarlig ut.
– Jaha, betyder det att du är duktig, undrar jag?
– Ja, svarar han.

Det känns ju skönt att höra.

På kvällen frågade jag om det hade gått bra med provet och det hade det såklart

Imorse hade jag 3 barn att väcka, försöka få ner till frukost, få iväg till skolan. Jag har gjort det förut, misslyckats i något moment, många ggr. Jag har en känslig varelse, prinsessan på ärten brukar jag tänka, som kräver att allt går som han tänkt sig. Inget får gå fel, saker skall göras i hans ordning, inga kompromisser, improvisera är inget för honom.

Lucas har sovit i Antons säng i natt, Lucas ligger fortfarande kvar, jag redan varit uppe och väckt honom varsamt 2 ggr och nu verkar det som att vi kan gå vidare. Jag brukar alltid bära honom ner men strax innan trappan måste vi vända tillbaka, hans kläder ligger under Antons säng, även hans padda och laddare.

Han sitter på sängen, jag sätter på hans strumpor, en i taget, ser till att hälen blir perfekt, att tådelen blir rak och att det inte är några veck någonstans. Nu är det tröjans tur, jag ger honom den svarta t-shirten och ser samtidigt att den är ut och in. Oj tänker jag, vad gör vi nu, ska jag ta tillbaka den och rätta till? Varje rörelse, varje ord väger jag på guldvåg, hela tiden, alltid. Jag försöker ständigt undvika konflikter och utbrott både för hans skull och min egen. Ett misstag och jag blir försenad till jobbet med en halvtimme.

Jag avvaktar, jag iakttar. Lucas upptäcker att tröjan är ut och in, jag ser att han suckar lite, tar tag i halsen och trär tröjan över huvudet. Jag hänger inte riktigt med, vad håller han på med, jag är nästan på väg att hjälpa honom, ta av tröjan igen. Hans huvud gömmer sig nu i tröjan, som just nu är ut och in, han viker ner den över kroppen och plötsligt är den inte ut och in längre, han letar rätt på ärmarna och vips sitter den perfekt.
Själv står jag som ett fån, tyst.

Jag är 52 år och har inte ens tänkt tanken på att man kan ta på sig en tröja utan att först se till så att den är rättvänd. Jag ska prova hans teknik någon gång.

En måndagskväll i juli och jag har legat på soffan hela dagen och har huvudvärk. Jag har semester och barnen har varit ganska lugna under dagen vilket är bra. Lucas kommer in och tycker kanske lite synd om mig, Marina är någon annanstans. Jag har ett glas med vatten på bordet men nu är det tomt. Jag vet inte om det är jag eller

Lucas som föreslår att han kan få hämta vatten till mig. Hursomhelst blir jag glad men lite oroad. Barnen har hämtat vatten till mig förut och nästan alltid kommit in med ljummet vatten, inte alls gott.

– Kom ihåg att det ska vara kallt, ropar jag efter Lucas som springer iväg med glaset.

Han kommer snart tillbaka med ett glas och jag smakar, jodå inte så kallt som det kan bli om man spolar ett tag i kranen men i alla fall inte ljummet. Jag tackar och Lucas lägger sig på mig och gosar. Han tar tag i mitt ansikte och vrider det så att våra ögon möts.

– Pappa, kan jag få ta en bulle nu? Han vet precis när han ska sätta in stöten. Han har redan fått en bulle tidigare på eftermiddagen. Då frågade han om han, Anton och Rasmus kunde få bullar vilket de fick. Han vet precis hur man gör, tar ut ur frysen och kör Mikron en stund. Den gången passade han också på att tala om för Anton att Anton skulle få välja bulle sist av de tre. Det slutade förstås med slagsmål och deras slagsmål är nu förtiden ganska jämna. Då fick jag gå emellan. Jag tvekade alltså en aning med att svara “ja” på denna fråga.

– Jag blir lugn av bullar så jag kan sova bättre sedan, påpekade Lucas. Snälla pappa? Nåja, tänker jag, våra överenskommelser brukar rätt ofta vara så att han lovar att göra saker efter en belöning och då finns det stora risker med att han sedan inte fullföljer. Det är bra att öva på den rätta vägen, att göra något först och sedan få belöningen.

– Jaja, säger jag, men du måste också fråga mamma.

Lucas springer iväg, jag vänder mig om och vilar lite till på soffan. Jag känner snart dofterna av kanelbulle sprida sig i huset, Lucas kommer in och mumsar i vardagsrummet, det prasslar lite från bullpappret och sedan hör jag honom.

– Nu tar jag min andra, pappa.
– Va, tog du två bullar frågar jag.
– Jag fick ju en bulle av dig och en av mamma.

Lucas är listig, han lyckades tolka min förmaning om att också fråga mamma till en ytterligare bulle. Han ler lite åt mig när han säger detta och vi vet båda att han har misstolkat med flit till sin fördel.