Så här kan det gå till vid läggdags, bara ett exempel. Just detta beskriver gårdagskvällen.
Marina har burit upp Lucas till hans rum. Hon kommer strax ner igen, uppgiven, samtidigt som Lucas skriker och är riktigt arg, han ville att pappa skulle lägga honom. Jag borstar snabbt tänderna på Anton och går upp med honom och tanken är att försöka få båda i säng på något sätt.
När jag kommer upp i deras rum är Lucas mer positiv och vill att jag och lillebror Anton kommer upp i Lucas säng, överdelen på våningssängen. Men jag säger att Anton verkar trött och nog kan somna själv, att jag kommer upp till Lucas direkt. Lucas tjatar på att både jag och Anton skall komma upp och att jag skall läsa en saga.
Jag lämnar ändå Anton i sin säng och jag kommer ensam upp. Nu tycker Lucas att det inte är tillräckligt med kuddar i hans säng, det är bara en kudde. Jag säger att det räcker, jag kan vara utan. Nej säger Lucas och vi diskuterar kort om detta. Till slut ger jag upp och både Lucas och jag går ut på jakt efter kudde som vi återfinner på undervåningen i huset. Jag får sedan bära upp Lucas och kudden. Väl uppe så bläddrar Lucas i sagoboken (Lejonkungen) till en favoritsida. En stor elefantskalle där hyenor dyker upp från ingenstans. (alltid denna sida).
Nu dyker Anton upp på stegen och vill vara med.
– Gå ner Anton, säger Lucas som plötsligt har gjort en kovändning. Nu ska Anton inte alls få vara i hans säng men Anton tränger ner sig mellan mig och Lucas. Lucas är beredd på att börja slåss och jag får sära på dem.
– Då går jag ner säger Lucas. Jag tycker förstås att båda får plats och att jag kan läsa vidare men Lucas går ner. Jag fortsätter att läsa för Anton men hela tiden stör Lucas oss nerifrån. Han börjar kasta Lego och jag säger att jag tar undan Legot om du fortsätter.
– Då ställer jag in Legot i Caspers rum säger Lucas och går iväg med lådan. Jag lyssnar och är beredd på att han ska hälla ut allt Lego på golvet i Caspers rum men det går bra. Lucas kommer tillbaka och fortsätter sedan att tjafsa med hos nerifrån, jag försöker läsa vidare för Anton.
Nu närmar sig det dräpande uttalandet, ett uttalande Lucas inte har fått från mig eller Marina. Ett uttalande som jag aldrig tidigare har hört från honom eller något annat barn i hans ålder, 4 år.
Från hans sida är det förstås dödligt allvar men jag kan inte låta bli att skratta inombords. Lucas klättrar upp några pinnar på stegen och säger:
– Nu är det kört för er två. Ni får aldrig komma ner igen.
Efter en stund kommer han upp och det börjar närma sig handgemäng igen. Lyckligtvis kommer Marina in genom dörren och tar hand om Anton. Att lägga ett (1) barn är ganska OK men att ta hand om två är lite svårare…
