Igår insåg jag plötsligt att mina, ibland hopplösa, barn hade tagit ett steg framåt i utvecklingen. Då vill man ju gärna uppmärksamma dem på framstegen.
– Kom hit alla barn, ropar jag. Jag har en allvarlig sak att ta upp med er.
Lucas spelar på min dator, Casper sitter i soffan, Anton är någon annanstans i huset. Jag får ropa igen och till sist är de någorlunda samlade.
– Jag har märkt på sistone att det inte längre finns kiss på ringen. Hur kommer det sig? Vem är det som slutat kissa på ringen, undrar jag.
Det blir först tyst så jag får fråga igen. Sedan muttrar Casper något om att det var väl inget att klaga över.
Jag får helt enkelt ställa frågan igen och nu riktar jag mig till Lucas.
– Lucas, är det du som har slutat kissa på ringen. Han funderar lite men svarar ett tydligt “Nej”.
Plötsligt skiner Anton upp och erkänner.
– Pappa, det är jag som har slutat kissa på ringen. Han ser lycklig ut och jag passar på att gratulera honom och de andra till att vi äntligen har kommit igenom denna period.
Vi gör en “high five”, Anton och jag. Som ni alla förstår så har detta elände pågått i ca 10 år, ingen har någonsin erkänt och ingen har velat gå tillbaka och städa upp.
Jag har lagt många timmar på att fundera på konstruktioner med gummiband fästa i ringen och i vattenbehållaren och andra lösningar för att försöka förhindra “kiss på ringen”. Jag tror att jag släpper detta nu …
