Imorse hade jag 3 barn att väcka, försöka få ner till frukost, få iväg till skolan. Jag har gjort det förut, misslyckats i något moment, många ggr. Jag har en känslig varelse, prinsessan på ärten brukar jag tänka, som kräver att allt går som han tänkt sig. Inget får gå fel, saker skall göras i hans ordning, inga kompromisser, improvisera är inget för honom.

Lucas har sovit i Antons säng i natt, Lucas ligger fortfarande kvar, jag redan varit uppe och väckt honom varsamt 2 ggr och nu verkar det som att vi kan gå vidare. Jag brukar alltid bära honom ner men strax innan trappan måste vi vända tillbaka, hans kläder ligger under Antons säng, även hans padda och laddare.

Han sitter på sängen, jag sätter på hans strumpor, en i taget, ser till att hälen blir perfekt, att tådelen blir rak och att det inte är några veck någonstans. Nu är det tröjans tur, jag ger honom den svarta t-shirten och ser samtidigt att den är ut och in. Oj tänker jag, vad gör vi nu, ska jag ta tillbaka den och rätta till? Varje rörelse, varje ord väger jag på guldvåg, hela tiden, alltid. Jag försöker ständigt undvika konflikter och utbrott både för hans skull och min egen. Ett misstag och jag blir försenad till jobbet med en halvtimme.

Jag avvaktar, jag iakttar. Lucas upptäcker att tröjan är ut och in, jag ser att han suckar lite, tar tag i halsen och trär tröjan över huvudet. Jag hänger inte riktigt med, vad håller han på med, jag är nästan på väg att hjälpa honom, ta av tröjan igen. Hans huvud gömmer sig nu i tröjan, som just nu är ut och in, han viker ner den över kroppen och plötsligt är den inte ut och in längre, han letar rätt på ärmarna och vips sitter den perfekt.
Själv står jag som ett fån, tyst.

Jag är 52 år och har inte ens tänkt tanken på att man kan ta på sig en tröja utan att först se till så att den är rättvänd. Jag ska prova hans teknik någon gång.