Blogg

För några dagar sedan satt vi i bilen, jag och Anton. Vi hade nog varit och lämnat Casper på hans bordtennisträning. Jag passade på att fråga honom om skolan, det gäller att passa på när de sitter fastspända och inte kan komma undan mina frågor.

– Anton, vilket ämne är du bäst på, frågar jag.
– Inget, jag är sämst i klassen säger han.
– Men något är du väl bra på?

Anton funderar en stund.

– Jo, kryper det fram, det finns en sak som jag är allra bäst på.

Jag andas ut, jag tänker att han kanske har kommit på att han ändå är bra eller till och med bäst i klassen på, matematik kanske eller kanske något annat, vadsomhelst duger just nu.

– Pappa, jag är bäst på att vara mig själv. Det finns ingen annan som är bättre än mig på att vara Anton.

Jag andas in igen, funderar lite på informationen. Även om han inte är bäst i klassen på något så tycker jag att han är en positiv människa, det är jag glad för.

Idag var vi inne i stan, Parkour för Lucas och Anton. Vi går förbi ett litet Coop med sedvanlig person sittandes vid utgången. Jag ser ju många varje dag men för Lucas blir det mer sällan.

– Om jag ska vara fejktiggare ska jag måla mina tänder bruna, säger Lucas.
– Och om jag var rik som Justin Bieber skulle varje tiggare få varsin 100-lappp .. eller förresten de skulle få mitt kreditkort.

Lucas har i alla fall en viss empati när det kommer till kritan.

Tisdag. Lucas sjuk, Marina hemma med honom, han äter dåligt under dagen och är hungrig. Vi hade lyckats boka in 3 utvecklingssamtal på samma dag men då Lucas nu var sjuk så får vi skjuta upp just det samtalet.

Först Antons samtal, det går bra för honom i skolan men säger en del fula ord.

Sedan skynda hem, koka potatis och steka lax, vi sätter oss till bords. Lax är något som går hem hos alla i vårt hus. Marina serverar Lucas en laxbit men den hamnar istället i hans mjölkglas. Katastrof! Han lämnar köket. Jag kommer in till vardagsrummet med hans potatismos som jag vet hur man lagar till för just honom, mosar potatis, smör, lite mjölk, sedan smör och sedan smör. Han äter inget denna gång.

Jag och Marina rusar iväg till skolan igen med Casper, jag har avtalat med de resterande två barnen om vissa saker så att de inte ska slåss. Jag tycker att det går bättre nu med Casper i skolan, utvecklingssamtalet är ganska positivt.

Vi rusar tillbaka för att se om de kvarvarande ändå hamnat i bråk men det har gått bra. Sedan flyter kvällen på en stund och vi får ner Anton och Casper i säng. Lucas håller på med sitt, vi passar på att hyra en film, plockar fram lite godis.

Vi hör Lucas komma ner till köket, skalar morötter och äter lite, bra. Efter en stund går jag ut i köket och hittar Lucas sittande på en stol, är hungrig, gnäller. Jag frågar honom vad han vill ha, kanske ett glas mjölk? Nej! Kanske rostat bröd? Det finns 3 skivor här. Jag äter bara om det är fyra säger han. Men jag kan ta kanelbullar istället.

Vi går till frysen, hittar kanelbullar, bättre kanelbullar än inget tänker jag. Du kan få en bulle. Jag vill ha tre säger han, vi kompromissar till två. När vi värmer dessa i micron säger han att han nu kan ta de rostade tre smörgåsarna. Jag tar fram Toastmastern och rostar. Två med ost och en med bara smör säger han. Jag fixar hans beställning. De luktar gott och jag nästan dreglar. Om du inte orkar så säg till direkt så kan jag ta en säger jag. Jag orkar säger han.

Jag går tillbaka till filmen, ser sista timmen. När filmen är klar går Marina ut i köket, Lucas ligger och sover på golvet, Marina väcker honom. Pappa du kan få dina två smörgåsar nu. Tack, men nu är det lite sent, man vill inte gärna äta rostade smörgåsar med ost som är mer än en timme gamla!

Sista dagen i Alanya, fortfarande vid poolen, har köpt lite extra tid för att ha
tillgång till rummet. Sista timmen har jag iakttagit Lucas, han ler lite extra,
står lite närmare tjejerna som spelar musik från Spotify på sina paddor. Anton,
spelevinken, är också där, honom bryr jag mig inte så mycket om just nu, han
klarar sig alltid. Egentligen är det han som har “fixat” kontakten med Tindra,
Inez, Ella.

I vanliga fall så är tjejer dumma, fula och till och med
äckliga men jag har inte hört något sådant de här dagarna från honom. Så idag har de åkt
tåg nerför vattenrutschkanorna och haft roligt, Lucas, Anton och tjejerna. Något
har hänt, plötsligt känner jag mig som Baloo när Mowgli försvinner in till
människobyn. Jag betyder kanske inte lika mycket längre för honom, jag känner
mig lite avundsjuk.

Så är ju förhållandet att jag vanligtvis lägger
extremt mycket tid på honom, med honom, mer än på någon annan människa, kanske mer än min fru
och de övriga barnen tillsammans. Och nu ser jag att han ler lite mer, att han
visar lite mer nyfikenhet och egentligen är jag förstås glad innerst inne, att
det går bra för honom, att han trivs.

De här två veckorna har varit
väldigt nyttiga för honom, jag ser att han faktiskt kan simma, vågar simma på
djupt vatten. Han har lärt sig hoppa bakåtvolter på studsmattan. Det har nog
aldrig funnits något barn här på anläggningen som tillbringat så många timmar just på studsmattan, trots solen och hettan. Varje middag eller lunch försvinner han dit tre fyra gånger, mitt i maten.
Han frågar vad jordgubbe, vanilj och choklad heter på engelska och beställer de
smakerna själv när det är dags för glass efter maten.

Nåja, jag har också
burit honom på axlarna en hel del sträckor då han vägrar eller inte orkar gå
själv. Då kan han också passa på att spela på sin telefon, säkert uträknat av
honom. Även om han är en lätt åttaåring så börjar även han bli tung.

Ikväll är det dags att ge sig av hemåt, mot Sverige igen. Hoppas att han
tar med sig allt bra som har hänt.

Nu till lunchen sa han att vi
skulle ta ett bord nära Tindra. Efter maten frågade jag honom var Tindra
bor.
– I rum 407, svarade han.
– Ok, jag tänkte mer var hon bor i
Sverige?
– Jag vet inte, varför skulle jag vilja veta det? Du får själv
fråga.

Jag tror att Baloo får ha kvar Mowgli ett tag till.

Igår insåg jag plötsligt att mina, ibland hopplösa, barn hade tagit ett steg framåt i utvecklingen. Då vill man ju gärna uppmärksamma dem på framstegen.

– Kom hit alla barn, ropar jag. Jag har en allvarlig sak att ta upp med er.
Lucas spelar på min dator, Casper sitter i soffan, Anton är någon annanstans i huset. Jag får ropa igen och till sist är de någorlunda samlade.

– Jag har märkt på sistone att det inte längre finns kiss på ringen. Hur kommer det sig? Vem är det som slutat kissa på ringen, undrar jag.

Det blir först tyst så jag får fråga igen. Sedan muttrar Casper något om att det var väl inget att klaga över.

Jag får helt enkelt ställa frågan igen och nu riktar jag mig till Lucas.
– Lucas, är det du som har slutat kissa på ringen. Han funderar lite men svarar ett tydligt “Nej”.

Plötsligt skiner Anton upp och erkänner.
– Pappa, det är jag som har slutat kissa på ringen. Han ser lycklig ut och jag passar på att gratulera honom och de andra till att vi äntligen har kommit igenom denna period.

Vi gör en “high five”, Anton och jag. Som ni alla förstår så har detta elände pågått i ca 10 år, ingen har någonsin erkänt och ingen har velat gå tillbaka och städa upp.

Jag har lagt många timmar på att fundera på konstruktioner med gummiband fästa i ringen och i vattenbehållaren och andra lösningar för att försöka förhindra “kiss på ringen”. Jag tror att jag släpper detta nu …

Igår hade vi ett ärende till kommunen. Jag, Marina och Lucas åker bil och ställer oss på parkeringen. Det är vackert väder, en aningen kylig morgon i slutet av mars. Man får stå gratis en timme men jag behöver lägga i en krona för att vara på säkra sidan. Marina och Lucas sitter kvar i bilen och väntar att jag ska komma tillbaka med parkeringsbiljetten.

När jag kommer tillbaka klagar Lucas på att Internet försvunnit. Han har sin Iphone som han spelar på och det vanliga när vi åker iväg någonstans är att han säger.

– Pappa, ge mig Internet.
– Pappa, Internet, NU!
– Nu har du Internet, brukar väl svaret vara från mig när jag hunnit med att dela ut Internet från min telefon.
– Är jag ansluten nu? Jag får titta hur många gäster jag har.
– Nej inte än, gå in på något som kräver Internet, brukar jag svara.
– Nu då, är jag ansluten?

Det tar väl en halvminut innan han är ansluten men dessa sekunder är dyra sekunder för honom, sekunder som förloras i hans liv i vår bil.

Så när jag kommer tillbaka till bilen och stoppar in parkeringsbiljetten i bilen så återkommer alltså Internet till Lucas.

Hela vägen från bilen till receptionen i kommunhuset går han nära mig, trycker sig mot mig, tittar ner i sin telefon och spelar, han är lycklig igen.

– Pappa, jag går nära dig, du har evigt Internet.

I veckan var det åter dags för Casper att vara på bordtennisträning. Marina var bortrest så jag tog även med småbröderna Anton och Lucas. Anton var lite mer intresserad och satt och tittade lite killarna. Jag och Lucas satt i omklädningsrummet.

Man hörde att tränaren inte var helt nöjd med killarna, de pratade en del under träningen, var ofokuserade. 5 minuter innan avslut var det samling, alla satt i ring. Tränare sa vad han tyckte, att det var mycket prat i dag.

– Är ni här för att träna bordtennis, undrade han och killarna mumlade väl ett ja. Jag och Anton stod bredvid och lyssnade.
– Är det någon som inte är här för att träna, frågade tränaren än mer allvarligt.

Nu blev det lite tyst, ingen ville förstås svara “ja” på den frågan.

– Jag är inte här för att träna hör jag Anton plötsligt säga.
Det vuxna i lokalen skrattade men de övriga barnen förblev tysta.

Marina är på bio, Casper sover över hos Henrik. Det är fredag kväll och jag får mysa med Lucas och Anton, 8 och 6 år alldeles på egen hand.

De pratar om att de vill gå och se AIK.

Jag berättar att jag bara har varit en enda gång på sportevenemang med något barn och då med Casper. Vi såg Djurgården spela ishockey.

– Fanns vi då, undrar Anton.

– Ja, vi levde då, säger Lucas.

Min hjärna går igång, funderar på om jag ska ta upp en existentiell fråga. Jag testar.

– Var ni döda innan ni föddes, undrar jag.

– Nej, Anton och jag var gudar svarar Lucas snabbt.

– Gudar? undrar jag

– Ja, vi uppfann saker och la i andras hjärnor.

– Jaha, vad händer då.

– Hjärnorna exploderar.

Ja, så var det nog och de hade även andra förslag på vad de la i hjärnorna, lite mindre passande kanske.

– Om man lägger kiss i deras hjärnor blir de kissnödiga, skrattar Lucas.

.. och där spårade väl samtalsämnet ur men ibland undrar jag om de ändå kanske var gudar innan de kom till världen.