Lucas pratar mer och mer. Det är inte bara tjat som kommer över hans läppar utan mer avancerade och ibland slagfärdiga meningar. Här kommer några exempel på vad han då och då stoppar in i konversationerna:
– … för sjutton gubbar (troligen från Casper som helt säkert fått det från Lisa som är förskolefröken på Casper dagis, jag har själv hört henne uttrycka sig på det sättet)
– Det kan du glömma (Helt säkert från Lucas mamma. Lucas mamma är från Flen vilket gör att hon dessutom vinklar upp tungspetsen mot gommen i samband med L:et i “glömma”.)
– Aldrig i livet. (Det här var ett vanligt uttryck som Casper använde för ett tag sedan, nu anammat av lillebror. Livet uttalar han lejvet.
Ofta används ovanstående uttryck i samband med att han är arg eller vägrar följa uppmaningar från hans föräldrar. Men lika snabbt charmar han sin pappa genom att klappa honom på hakan, krama honom eller säga “min pappa” upprepade gånger lite vemodigt.
Humöret växlar fram och tillbaka, arg – glad – arg – glad, det är väl härligt? Är 2,5-åringar alltid på det här sättet eller är det ett speciellt drag som Lucas har?
