Jag
sitter på möte på arbetet, ser att det ringer på min mobiltelefon, den är på
ljudlöst och någon ringer från hemtelefonen, jag avvisar samtalet, det går vidare till mitt mobilsvar. När
jag är klar på mötet lyssnar jag av mitt mobilsvar, det är Anton, minstingen, 8
år som har pratat in.
–
Hej pappa, jag ville bara säga att jag har hittat mina nycklar. Han låter
lycklig och är säkert lycklig, det här har jag tjatat om flera dagar, att han
ska lägga lite tid på att leta istället för att spela. Han
fortsätter: Ring mig sen så kan jag berätta det för dig.
Jag tänker att nu har jag
väl fått all information men ringer ändå tillbaka.
–
Anton, var det något du ville berätta för mig? frågar jag.
–
Ja, jag har hittat mina nycklar.
–
Vad bra, var det något mera som du ville berätta?
–
Nej, svarar han.
–
Då ses vi hemma lite senare, hej då.
–
Hej då
Nu
är vi nog ganska säkra på att den värdefulla informationen har nått
mig ….
… men egentligen undrar jag om Anton inte riktigt litar på att information som har sagts i mobilsvaret går vidare från den inspelade pappan till den riktiga pappan, något kan ju förvanskas på vägen så det är nog bäst att den riktiga pappan ringer upp igen och får höra informationen direkt i ett förtroligt privat samtal.
