I samband med att vi hade grillning här så försvann en sopskyffel. Marina har gått och grymtat, hon spekulerar lite i att Stefan kan ha gömt den för våra barn. Men hon ringer inte och frågar, bara går och grymtar lite. Jag brukar själv titta lite extra när jag går in i garaget för att se om den kan ligga högt uppe i en hylla, öppna locket på dynlådan o.s.v.
Om nu Stefan är inblandad, vilket inte är helt omöjligt, så var det antagligen Lucas som skulle förhindras fäkta med sopskyffeln. Därför passade jag på att fråga honom precis nyss, barn brukar ju alltid säga sanningen.
– Lucas, vet du var sopskyffeln är? Har Stefan tagit den (oj, en ledande fråga).
– Ja.
– Vet du var den finns?
– På Ellens vind, Hon har Stefans morotskniv.
– Jasså, hur ser den ut.
– Gammal!
– Hmm
Lucas kastar nu en glasspinne på altangolvet
– Jag vill att du plockar upp den och lägger den i köket.
– Nej, räven kommer, säger han och är tydligen befriad från uppdraget.
Det är svårt att hålla sig till ämnet när man pratar med barn och sanningen kanske inte kommer fram.
Det kanske inte är någon idé att ringa till Stefan(5 år) och fråga?
