Nyss kom jag in och skulle äta lite frukost. Jag håller på och målar bräder vita som skall sitta på nya redskapsskjulets hörn och kring fönster. Jag kommer alltså in i huset med en pensel som jag ska rengöra och jag håller den med borsten uppåt när jag kommer in i köket.
– Glass, utropar Anton glatt.
För någon vecka sedan höll jag på med taket på det som ska bli vårt nya redskapsskjul. Det var förmiddag och jag hade sagt till Marina att hon kunde slå en signal till min mobil när det var dags att komma in och få en kopp kaffe. En signal utan att jag behöver svara, då blir det ju gratis.
Jag arbetade ett tag och började bli lite sugen och snart så låter telefonen. Men det är inte ringsignalen utan ett sms. Jag kollar. Hmm Marina hade skickat ett sms istället. Jaja, kanske inte gratis men inte heller så dyrt. Men jag brukar aldrig få sms som inte innehåller någon text. Det här var helt tomt, men jag fattar, det är kaffe på gång.
När jag kommer in säger Marina, “Bra att du kom in, kaffet är strax klart”. Här ligger en hund begraven och vi inser snart att den som skickat sms:et är vår minsting, Anton.
