Igår när jag hade hämtat Casper från skolan berättade han att han hade tappat sin 7:e tand. Det blev förstås prat om tandfen som lägger en guldtia under kudden och Casper vet vid det här laget att det är pappa.
Innan han går och lägger sig så passar jag på att lägga dit en guldtia så jag inte glömmer det.
Imorse frågade jag Casper om tandfen varit där.
– Nej, säger han.
– Men du måste gå upp och titta
– Jag har redan tittat.
– Titta igen.
Till slut masar han sig upp och kommer ner. Han har en guldtia i handen men hävdar att den är från förra tanden.
– Var hittade du den då?
– Under kudden.
– Ja, jag la ju dit den.
– Den låg redan där.
– Vadå?
Till slut inser jag att han kollade under kudden i går, kollade status, förväntade sig sedan ytterligare en under natten.
Man får inte vara för effektiv, det blir bara problem.
