Jag sitter i soffan. Marina vill gå och på en promenad själv. Hon börjar förbereda, klä på sig. Anton har fattat och vill med. Han går fram till Marina, sträcker upp sina händer mot henne.
– Följa med? Säger han.
Jag hör hans tonfall och inser att Marinas svar kommer att leda till fullständig lycka eller katastrof. Om hon säger Nej kommer jag att få ett riktigt elände. Marina kommer att lämna huset med minst ett gråtande barn och gråtande barn är smittsamt, det kan snabbt leda till fler gråtande barn.
– OK, följ med då, säger hon.
Efter en stund kommer han glatt in i vardagsrummet säger hej då till både mig och Lucas. Kvällen är räddad.