Blogg

.. en vardag innan dagis och skola. Alla har varsin T-shirt med sitt eget namn på.

.. okammade men sams, en ovanlig upplevelse nuförtiden.

.. Ni som har läst det tidigare inlägget om snöskeppet, som ni säkert förstår så blev det ett inköp. Jag bifogar en bild på hur det ser ut, eller såg ut för några dagar sedan. I skrivande stund är det endast legobitar strödda lite varstans, bitar till ett värde av 349 kr. (Casper var den som ledde arbetet med att bygga ihop rymdskeppet)

Nuförtiden har jag två barn som gärna rymmer, Casper gör oftast som jag säger men kan förstås bli sur och grinig. Anton drar gärna sin elmotorcykel ut på vägen och kör iväg till korsningen. Man hör honom och de 40 meterna tar nog 2 minuter så man hinner ut och hejda honom när man hör det välbekanta ljudet. Han åker gärna iväg i strumplästen.

Lucas är mycket mer sofistikerad. Han har mycket svårt för att lyda. Igår var det en solig och varm dag. En T-shirt skulle gott duga. När jag kommer runt huset så ser jag plötsligt att Lucas med snabba steg är på väg någonstans. Han har på sig en blå vindjacka som också skyddar mot regn.

– Vart är du på väg? Frågar jag. Jag ser att han blir lite överrumplad.
– Till Hemliga klubben svarar han snabbt. Hemliga klubben är några granar bredvid vår tomt där barn kan få vara lite ifred för vuxna.

Jag lägger in detta i minnet och fortsätter med det jag håller på med. EFter 5-10 minuter så är han förstås borta. Har han gått berget eller till David och Jonathan som är Caspers kompisar och som han inte får gå till själv?

Jag ropar på honom flera ggr men inget svar. Suck, jag börjar att gå ner till radhusområdet och när jag kommer till andra sidan berget på väg ner i radhusområdet så dyker Lucas plötsligt upp på vägen.

– Hörde du inte att jag ropade?
– Nej svarar han. men jag är säker på att han har hört mig.
– Du vet vet att du inte får gå iväg så där, utan fråga?
– Det var myrorna!
– Vadå myrorna?
– De följde efter mig.
– Jasså?
– Jagade de dig?
– Ja.
– Var är de nu? Undrar jag.
– De stannade efter ett tag.

Lucas är expert på att kollra bort mig. Han har vänt diskussionen, jag står där förundrad, bortgjord, går tillbaka med Lucas i handen. Jag kan ju inte vara arg på honom när han rymmer och har vettiga förklaringar till sitt handlande.

Igår var det åter dags för Caspers simskola. Jag tog med Anton för första gången. Vi duschade nakna, till skillnad från övriga som förstås duschar med badbyxor på. Sedan går vi in i simhallen. Jag plockar upp armpuffarna och placerar min plastkasse vid en pelare samtidigt som jag säger till Anton:

– Kolla nu när Casper hoppar i. I samma ögonblick inser jag att det var kanske inte så smart att säg så till en 2,5-åring.

Ögonblicket därefter hoppar Casper i, han tar ett litet skutt rakt ut, landar på fötterna och plums. Det hinner gå ungefär 1 sekund, inte mer än 2, så gör Anton en perfekt kopia av Casper.

Detta är ju den stora bassängen så Anton sjunker ner under vattenytan och man ser bara bubblor som kommer upp och en suddig figur lite längre ner. Jag var nog i på 2 sekunder jag också. Anton hostade inte speciellt mycket så han lyckades nog stänga näsa och mun någorlunda. En kvinna vid basängkanten log och sa att “där var du snabb”. Jag undrar om hon sa det till mig eller kanske Anton. Anton tyckte att det var läskigt. Frågan är om detta var positivt för hans vattenvana eller kanske inte?