Nuförtiden har jag två barn som gärna rymmer, Casper gör oftast som jag säger men kan förstås bli sur och grinig. Anton drar gärna sin elmotorcykel ut på vägen och kör iväg till korsningen. Man hör honom och de 40 meterna tar nog 2 minuter så man hinner ut och hejda honom när man hör det välbekanta ljudet. Han åker gärna iväg i strumplästen.

Lucas är mycket mer sofistikerad. Han har mycket svårt för att lyda. Igår var det en solig och varm dag. En T-shirt skulle gott duga. När jag kommer runt huset så ser jag plötsligt att Lucas med snabba steg är på väg någonstans. Han har på sig en blå vindjacka som också skyddar mot regn.

– Vart är du på väg? Frågar jag. Jag ser att han blir lite överrumplad.
– Till Hemliga klubben svarar han snabbt. Hemliga klubben är några granar bredvid vår tomt där barn kan få vara lite ifred för vuxna.

Jag lägger in detta i minnet och fortsätter med det jag håller på med. EFter 5-10 minuter så är han förstås borta. Har han gått berget eller till David och Jonathan som är Caspers kompisar och som han inte får gå till själv?

Jag ropar på honom flera ggr men inget svar. Suck, jag börjar att gå ner till radhusområdet och när jag kommer till andra sidan berget på väg ner i radhusområdet så dyker Lucas plötsligt upp på vägen.

– Hörde du inte att jag ropade?
– Nej svarar han. men jag är säker på att han har hört mig.
– Du vet vet att du inte får gå iväg så där, utan fråga?
– Det var myrorna!
– Vadå myrorna?
– De följde efter mig.
– Jasså?
– Jagade de dig?
– Ja.
– Var är de nu? Undrar jag.
– De stannade efter ett tag.

Lucas är expert på att kollra bort mig. Han har vänt diskussionen, jag står där förundrad, bortgjord, går tillbaka med Lucas i handen. Jag kan ju inte vara arg på honom när han rymmer och har vettiga förklaringar till sitt handlande.