I natt, när jag gick och la mig så passade jag på att ta med mig saxen in till den sovande lilla Lucas. Han har nämligen ett kletigt tuggummi i nackhåret och det har varit stört omöjligt att försöka få bort det. På dagis har en del kompisar varit nyfikna på detta klet vilket säkert inte Lucas har uppskattat.

Så jag gick in till honom med saxen i högsta hugg och försökte sikta in mig. Lucas rykte till innan jag kunde klippa men till slut fick jag bort en bit hår och lite tuggummi. Även om han sov så verkade det som att han inte uppskattade mitt tilltag, han vred på sig, gav ifrån sig lite ljud. Jag gick in och la mig. Men bara någon stund efter att jag somnat så skrek han till. Han skrek igen och jag gick in till honom men kunde inte trösta honom.

Jag tog med honom in till oss men han grät och skrek och jag kunde inte höra vad han egentligen sa. Till slut säger Marina att han har ont i benet. Jag masserar honom, frågar om han vill ha vatten men jag får inget svar. Till slut orkar jag inte längre utan går ner och häller vatten i ett glas som han inte vill ha. Han går iväg från köket och in till vardagsrummet, tar en filt och lägger sig i soffan och skriker.

Till slut tar han glaset och dricker upp allt, lägger sig ner och tystnar efter en stund.
Jag vågar mig nu att fråga:
– Känner du dig lite bättre nu?
– Nej, <tystnad> mycket bättre.
Sedan går vi upp och lägger oss.