Så här lät det i tisdags:
Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa..
I måndags och tisdags lämnade jag Lucas och Anton, i tisdags hämtade jag också. Jag förklarade tydligt att vi skulle gå till förskolan, inte åka snowracer eller ta vagnen. Min tanke var att vi skulle försöka få barnen att gå, åtminstone kortare sträckor såsom 300 meter till dagis.
Under tisdagsmorgonen hörde jag dessa ord, gång på gång. Det skar i mitt hjärta att höra Anton gråtande upprepa orden. Då och då var jag stark, jag sa att jag inte kommer att bära honom men han lyssnade inte och hela vägen från vår brevlåda till att han lade sig framför dörren och spärrade ingången så vädjade han. Om han skulle ha lagt sig ner på vägen hade jag fortsatt gå, Lucas hade försökt att bromsa mig men jag hade varit obeveklig och Anton hade tvingats att springa ikapp mig.
Jag känner mig eländig och elak. När jag lämnade honom grät han men jag lämnade över honom till Sara på förskolan och gick därifrån.
Idag lämnade Marina Anton och Lucas, hon tog vagnen. Hon berättade glatt för mig att det hade varit pusskalas när hon lämnade barnen.
