Sedan länge har Lucas haft inställningen att man inte kan leka med tjejjer. Det har varit helt uteslutet och han har inte heller velat prata om dem, de-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Denna vecka har jag hört namnet Madde två gånger, senast ikväll. När jag nattade Lucas alldeles nyss passade jag på att fråga lite.

“Lucas, de som ska börja skolan med dig i höst..” börjar jag. “Det är väl Robin, Timmy..”.
“Tim heter han” säger Lucas.
“Madde?” fortsätter jag.
“.. och Maria” säger Lucas “fast hon är tre år äldre”. Jag väljer nu att inte ifrågasätta det sista då jag inte vill störa diskussionen.

“Leker du något med tjejjerna?” undrar jag.
“Aldrig, jag leker bara med killarna” säger han.
“Men, vill inte de leka med dig någon gång?” frågar jag.
“Nej, men tjejjerna kan vara snälla.” säger han plötsligt.

Detta uttalande känns som ett genombrott.

“Jaha” säger jag lite förvånat “Har du sagt det till dem?”
“Ja det har jag” säger han lite irriterat. “Idag”.
“Men man kan väl inte säga till tjejjerna att man tycker om dem?” frågar jag och nu är jag väldigt nyfiken på om han kan svara något annat än ett “Nej”.
“Nej” svarar han mycket riktigt. “Då måste man ju flytta hem till dem och vara gift”.