Jag åkte in till stan och lämnade Casper på ett födelsedagskalas. Han skulle spela på Laserdome. Jag skulle få ett par timmar för shopping och hade tänkt att jag skulle vara helt själv. Anton ville absolut med och till sist fick han ett “ja”. Jag tog med vagnen också eftersom jag hade tänkt röra mig lite längre sträckor i city.
När vi kom till Kjell&Co började han tjata om Hello Kitty vilket jag tyckte var lite underligt. jag hittade inget som påminde om det. Egentligen vet jag ingenting om Hello Kitty överhuvudtaget annat än att vi killar ska hålla oss ifrån det. Jag blev misstänksam helt enkelt.
När vi kom ut ur affären frågade jag Anton var han hade sett Hello Kitty. Jag fick inget direkt svar och Anton tjatade inte mera. Sedan gick vi på Mac Donalds. Jag frågade om han ville ha Cola eller Fanta. Han svarade sprite. Det var tjockt med folk och svårt att få plats. Jag hittade en kvinna som just var på väg att avsluta måltiden med sin lilla flicka och jag frågade om det skulle bli ledigt.
“Titta” säger mamman till sin dotter och pekade på Anton, “Här är en annan liten kille….”. och sedan tystnar hon. “Jodå” säger jag, “Det är en kille”. “Ja” sa hon “men hon är ju inte en kille så det blev lite fel ….”
Han äter sin hamburgare och jag glufsar i mig det som blir över. Jag hade ju bara köpt en cheeseburgare till mig själv.
Vi avslutar och går snett över till H&M. jag skulle köpa 2 par byxor till Lucas (104 cl) och 2 par till Anton(98 cl). Men vi råkade gå förbi ett “rosafärgat” område och då blev det liv och tjat. Hello Kitty skulle han ha. Han ville inte ha mörkblåa mjukbyxor.
Vi kom helt enkelt inte därifrån förrän vi hade ekiperat honom med Hello Kitty. Men innan jag gjorde det var jag tvungen och ringa och fråga frun om det gick bra.
Hemma smålog Casper åt investeringen och Lucas höll för ögonen till en början. Anton är fortfarande lycklig. Frågan är: Kan vi skicka honom till dagis så här??
