På mornarna vet man aldrig hur många personer som har sovit i vår säng men troligtvis är det 4-5 personer. För några dagar sedan vaknar jag av att Marina kommer in med välling till Anton, kaffe till mig. Anton är på riktigt dåligt humör och morrar till mig när jag försöker lätta upp stämningen med att säga att jag inte har fått min morgonkram av honom. Denna dag var det jag som skulle lämna och Anton var på dåligt humör hela tiden, vill inte gå till förskola, inte klä på sig, inte borsta tänderna. Fel barnprogram är på TV o.s.v. Vi kommer i alla fall iväg, jag Lucas och Anton. Casper har gått i förväg.
Vi går alla upp på Lucas avdelning och säger “hej då” till honom. Sedan går vi ner till Antons avdelning. Han klagar för varje klädesplagg som tas av och han fräser om vartannat. Jag sätter mig ner vid ett runt frukostbord, fröknarna sa att det var fri placering idag. Vi sätter oss bredvid en liten flicka. Anton sitter i mitt knä och nu vill han faktiskt ha lite mannagrynsgröt. Samtidigt som han fortfarande är arg på mig så får jag inte gå därifrån. Jag lägger upp ett par skopor gröt till honom och frågar om han vill ha kanel. Det vill han. Jag når inte kanelen så jag måste sätta ner honom på en egen stol och sträcka mig efter skålen. Anton fräser till och jag försöker förklara att jag måste nå bort till kanelen och även den laktosfria mjölken. Gröten prepareras med kanel och mjölk och Anton tar första tuggan.
Han tittar mig. plötsligt säger han bestämt, “gå nu”. Perfekt tänker jag, nu smiter jag. Jag hinner resa mig upp. “Vänta” säger han och jag hinner tänka att nu är det kört, jag måste sätta mig igen. “En puss först” säger han. Han får en puss och sedan smiter jag iväg och allt verkar gå bra.
