Det händer så mycket i mina barns liv som påverkar mig. En del är bra och en del annat gör mig ledsen, frustrerad eller arg. För att ni ska kunna förstå mig så berättar jag lite om senaste dygnet med mina barn.
Fredag morgon, allt går bra med Casper och han är glad när han sticker iväg själv till skolan med några förmaningar. Sedan springer jag fram och tillbaka för att sätta på Lucas och Anton kläder, borsta tänder och sedan ytterkläder. Lucas vill inte ha vantar. Jag skickar ut dem via ytterdörren och ska bara larma via garageutgången. Man vill ju inte att de ska springa in igen, därför låser jag. Men jag hinner inte. Anton vill in igen. Han har inga vantar så han får HelloKittyvantarna. Överdragsbyxor och annat som de absolut inte ska ha på sig tar jag med mig ut och lägger under vagnen. Jag larmar och kommer ut via garaget.
Lucas vill nu ha vantar. Jag suckar och går in, larmar av, hämtar vantar larmar på. Jag kommer ut och hinner låsa garaget. “Var är min ryggsäck” säger Lucas. Jag går in larmar av hämtar ryggsäcken och larmar på för tredje gången men hinner inte låsa garaget. Anton kommer fram och visar sina blöta HelloKittys som tydligen har varit i en iskall vattenpöl. Jag går in larmar av och hämtar ett par andra vantar, de s.k. P-vantarna. Jag larmar på och nu kommer vi äntligen iväg. På vagnen hoppas det upp på ståbräda, det hopas av från ståbräda, de knuffar varandra på ståbräda. Det rinner en del tårar, barnen ropar att jag skall racea vilket betyder att jag springer fram med vagnen.
Väl framme vid Lucas ingång släpper jag honom och Anton och jag går vidare till Kaskelottens ingång. Anton protesterar vilt och vill in på Lucas avdelning, Nu proklameras det att han slutat med välling och är stor kille. Han har druckit välling för sista gången, senast i morse dock. Vi kommer in och jag tar av honom, jag kommer ihåg att lämna in en lapp till en av fröknarna om semester i sommar.
Denna dag går det ganska bra med lämningen av Anton, jag lyckas smita iväg innervägen. Jag kollar in att Lucas har skött sig vid ingången, hans skor brukar stå kvar i skoknekten och så är det denna gång också. Jag ställer dem där de skall vara och går upp för trappan och in mot Pingvinen, det luktar bränt. jag letar för att se om jag kan se något men jag tycker att det kommer från lärarrummet och tänker att de kanske har haft ett tänt ljus, går vidare in och hittar Lucas tillsammans med en kompis med fröknarnas kamera. De tar bilder. jag säger åt dem att lägga tillbaka kameran och sedan föser jag ut dem. Väl ute så är alla barnen på väg till frukost och Lucas går med. Jag hittar en av fröknarna och lämnar över semesterlappen och berättar att de har hållit på med kameran och att jag tyckte att det luktat bränt. Sedan lämnar jag förskolan
för att försöka få ihop till 8 timmar även om det inte går just idag eftersom jag ska hämta idag också. Det jag gör på arbetet hoppar jag rask över, jag bestämmer mig för att Casper ska få gå hem själv med nyckel. Jag går förbi hemma, tar med en nyckel och hans telefon.
När jag kommer in på fritids så ropar en fröken till Casper att nu är det dags. Efter ett par minuter tröttnar jag på att vänta och undrar om han inte är på väg. Nej, han har gömt sig. Jag ropar in att jag hade nyckel med mig men att jag struntar i det och att jag nu går iväg och hämtar de övriga barnen, att han får komma efter. Då blir det lite fart, han kommer fram och börjar klä på sig. Jag säger till honom, flera gånger, vad han skall göra och han verkar lyssna. Han skall direkt efter upplåsningen lägga nyckeln i sin vänstra ficka och han får inte titta på TV6 vilket har diskuterats tidigare i veckan. Jodå, han lovar.
Jag går vidare till förskolan, går först upp på Lucas avdelning, hämtar det han skall ha med sig och sedan går jag till lämningsavdelningen. Här hittar jag både Lucas och Anton. Direkt kommer en av fröknarna fram och berättar att Lucas och en till har haft med sig tändstickor och använt dem, de är nu konfiskerade. Därmed bestämmer jag på stående fot att han inte längre får ha med sig ryggsäck och han måste muddras varje dag. Efter hot och gnäll så kommer äntligen ytterkläderna på. När vi kommer en bit bort ställer jag lite frågor till Lucas, jag vill ha igång en diskussion och att han skall förstå vad som kan hända och förstå konsekvenser. Han är antagligen alldeles för liten för detta men ändå.
“Lucas, om skolan hade brunnit ner” börjar jag.
“Förskola heter det” både Lucas och Anton rättar mig.
“Jaja, om förskolan hade brunnit ner så hade vi säkert få flytta härifrån..” börjar jag igen.
“Ja” säger Lucas “vi hade fått flytta till Grekland” säger han och jag tänker att vi kanske inte behöver vara så drastiska men undrar ändå hur han tänker.
“Varför då?”
“Vi måste komma undan elden” säger han.
“Ja, vi kanske inte behöver flytta så långt men jag tänker att varje gång någon ur vår familj träffar en annan person i Vega så kommer den att tänka, “det var han som tände på” eller “det var hans storebror som tände på”. Men jag tror kanske inte att detta gick in, trots allt.
När vi kommer hem så hittar jag Casper framför TV:n med TV6 påslagen och nyckeln liggandes på bordet, fullt tillgänglig för andra barn som har gömställen i huset. En nyckel är försvunnen sedan ett par veckor och jag kan bara gissa vem det är, börjar på “L” och slutar på “ucas”. Casper gråter och skäller tillbaka när jag frågar honom: “Vad skall jag säga till dig för att få dig att göra precis som jag säger, du skulle ju inte titta på TV6 och du skulle ha nyckeln i fickan”. Jag får inget svar utan han anklagar mig för att aldrig vilja göra något med honom. Han ger mig dåligt samvete istället.
Vi äter middag, Marina är borta och kommer inte hem förrän sent. Allt går bra. Jag och Lucas lägger upp allt smålego på vinden och även bondgården (från Perssons) som varit nere några veckor. Istället kommer Duplot ner och Lucas och Anton börjar bygga. Jag fixar popcorn och delar upp lite till barnen. De får också anmaningar om att inga popcorn får ligga kvar på bord eller golv. Lite senare kommer jag upp och skall titta på bygget och hittar en liten kryddburk av glas som ligger halv dold vid en möbel.
Den luktar riktigt illa och det har läckt ut lite. Jag frågar Lucas vad detta är och han skyller direkt på Anton. Förutom någon vätska finns det något annat i burken. Jag minns att jag för någon eller några veckor sedan nåddes av en del rykten om att någon kissat i en burk men då hittades inget bevis eller några som helst motiv så den förundersökningen lades ner. Jag frågar Lucas om det kan vara kiss och han säger då att Anton kissat i burken vilket Anton senare dementerar. Jag tar ner kryddburken med innehåll och det ligger som en dimma av lukt i huset i några timmar där burken färdats, en vämjelig lukt. Jag rengör golvet noggrannt. Lite senare lyckas jag få ett erkännande från Lucas då jag sa att det var bra gjort av någon att kunna kissa i burken.
Lucas och Anton somnar i soffan och jag bär upp dem. Jag säger åt Casper att gå och lägga sig efter att han borstat tänderna och städat upp popcornen från golvet där han hade varit. Inget av detta gör han men han städar faktiskt sitt rum vilket jag inte hade uppmanat honom att göra. Jag bär upp de små barnen och lägger dem i deras sängar och upptäcker då att det har snöat över duplobygget. Bygget är ett Zoo med djur och snön består av popcorn. Jag får ta fram dammsugaren och städa upp detta innan jag går och lägger mig.
Puh, alla barnen sover nu sött och jag kan gå och lägga mig. Tro inte att jag inte älskar mina barn men en dag kan vara nog så jobbig. Alla dagar är inte så här men det finns ingen dag då allt går som planerat, det kan jag lova. Vid femtiden på morgonen kommer småttingarna in i sängen och de kan inte ligga stilla och jag kan inte sova. Jag går och lägger mig i Antons säng men snart kommer de in och tänder, de ska leka. Så jag går tillbaka till min säng, stänger dörren om dem och de lovar att vara tysta fram till klockan sex. Sedan får jag faktiskt sova en stund. Marina fixar kaffe och mackor på sängen och snart kommer det nya “bygget” in i “master bedroom”. De har byggt ett skepp. Filmen på bygget finns här.
En ny spännande dag har börjat…..
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Jag sparar dem, ger ut en bok, det blir en bestseller, mina barn klipper kontakten med mig. Nåja, någon nytta skall man ju ha av sina barn, andra låter dem spela tennis.
Puuhh Gunnar! Tålamod är en dygd. Du sparar väl dina berättelser så att barnen får läsa dem om 20år?
Låt det vara så Berit, med din automaträttning alltså 😉
Det ska väl bli skönt att komma bort några dagar från gullungarna. (min iphone ville automaträtta till hulliganer 🙂