Fredag kväll, jag och Marina håller på och fixar, vattnar, städar lite. Maten är avklarad och nuförtiden har vi inte “jättekoll” på var barnen är. Förra sommaren var Lu cas en smitare och man var tvungen att ha ögonen på honom hela tiden. Det var en sport för honom att dra iväg. men klockan går, jag vet var Casper är och jag frågar Marina var resten befinner sig.
– “Anton är nog hemma” säger hon. “Lucas är kanske hos Filip”. Klockan är halv nio på kvällen och även om det är fredag tycker jag att det är dags för honom att komma hem. Jag tar på mig ett par Foppa och går nerför trappan. Då ser jag Lucas komma gående från Filip.
– “Hej Lucas” säger jag. “Blev du hemskickad”?
– “Nej” säger han.
– “Så du gick hem bara”?
– “Jag visste vad klockan var”
– “Jaha, hur mycket är klockan då”?
– “Eehh, klockan är.. eehh klockan..” jag hör att Lucas tvekar lite men sen kommer det, och han låter lycklig, han har åter vunnit kampen mot pappa, han springer iväg och vet att hans pappa aldrig kommer att kunna kontra.
– “Klockan är nu” säger han. Han vänder sig om och springer iväg.
