Igår hade vi ett ärende till kommunen. Jag, Marina och Lucas åker bil och ställer oss på parkeringen. Det är vackert väder, en aningen kylig morgon i slutet av mars. Man får stå gratis en timme men jag behöver lägga i en krona för att vara på säkra sidan. Marina och Lucas sitter kvar i bilen och väntar att jag ska komma tillbaka med parkeringsbiljetten.
När jag kommer tillbaka klagar Lucas på att Internet försvunnit. Han har sin Iphone som han spelar på och det vanliga när vi åker iväg någonstans är att han säger.
– Pappa, ge mig Internet.
– Pappa, Internet, NU!
– Nu har du Internet, brukar väl svaret vara från mig när jag hunnit med att dela ut Internet från min telefon.
– Är jag ansluten nu? Jag får titta hur många gäster jag har.
– Nej inte än, gå in på något som kräver Internet, brukar jag svara.
– Nu då, är jag ansluten?
Det tar väl en halvminut innan han är ansluten men dessa sekunder är dyra sekunder för honom, sekunder som förloras i hans liv i vår bil.
Så när jag kommer tillbaka till bilen och stoppar in parkeringsbiljetten i bilen så återkommer alltså Internet till Lucas.
Hela vägen från bilen till receptionen i kommunhuset går han nära mig, trycker sig mot mig, tittar ner i sin telefon och spelar, han är lycklig igen.
– Pappa, jag går nära dig, du har evigt Internet.
