En måndagskväll i juli och jag har legat på soffan hela dagen och har huvudvärk. Jag har semester och barnen har varit ganska lugna under dagen vilket är bra. Lucas kommer in och tycker kanske lite synd om mig, Marina är någon annanstans. Jag har ett glas med vatten på bordet men nu är det tomt. Jag vet inte om det är jag eller
Lucas som föreslår att han kan få hämta vatten till mig. Hursomhelst blir jag glad men lite oroad. Barnen har hämtat vatten till mig förut och nästan alltid kommit in med ljummet vatten, inte alls gott.
– Kom ihåg att det ska vara kallt, ropar jag efter Lucas som springer iväg med glaset.
Han kommer snart tillbaka med ett glas och jag smakar, jodå inte så kallt som det kan bli om man spolar ett tag i kranen men i alla fall inte ljummet. Jag tackar och Lucas lägger sig på mig och gosar. Han tar tag i mitt ansikte och vrider det så att våra ögon möts.
– Pappa, kan jag få ta en bulle nu? Han vet precis när han ska sätta in stöten. Han har redan fått en bulle tidigare på eftermiddagen. Då frågade han om han, Anton och Rasmus kunde få bullar vilket de fick. Han vet precis hur man gör, tar ut ur frysen och kör Mikron en stund. Den gången passade han också på att tala om för Anton att Anton skulle få välja bulle sist av de tre. Det slutade förstås med slagsmål och deras slagsmål är nu förtiden ganska jämna. Då fick jag gå emellan. Jag tvekade alltså en aning med att svara “ja” på denna fråga.
– Jag blir lugn av bullar så jag kan sova bättre sedan, påpekade Lucas. Snälla pappa? Nåja, tänker jag, våra överenskommelser brukar rätt ofta vara så att han lovar att göra saker efter en belöning och då finns det stora risker med att han sedan inte fullföljer. Det är bra att öva på den rätta vägen, att göra något först och sedan få belöningen.
– Jaja, säger jag, men du måste också fråga mamma.
Lucas springer iväg, jag vänder mig om och vilar lite till på soffan. Jag känner snart dofterna av kanelbulle sprida sig i huset, Lucas kommer in och mumsar i vardagsrummet, det prasslar lite från bullpappret och sedan hör jag honom.
– Nu tar jag min andra, pappa.
– Va, tog du två bullar frågar jag.
– Jag fick ju en bulle av dig och en av mamma.
Lucas är listig, han lyckades tolka min förmaning om att också fråga mamma till en ytterligare bulle. Han ler lite åt mig när han säger detta och vi vet båda att han har misstolkat med flit till sin fördel.
