För några dagar sedan satt vi i bilen, jag och Anton. Vi hade nog varit och lämnat Casper på hans bordtennisträning. Jag passade på att fråga honom om skolan, det gäller att passa på när de sitter fastspända och inte kan komma undan mina frågor.

– Anton, vilket ämne är du bäst på, frågar jag.
– Inget, jag är sämst i klassen säger han.
– Men något är du väl bra på?

Anton funderar en stund.

– Jo, kryper det fram, det finns en sak som jag är allra bäst på.

Jag andas ut, jag tänker att han kanske har kommit på att han ändå är bra eller till och med bäst i klassen på, matematik kanske eller kanske något annat, vadsomhelst duger just nu.

– Pappa, jag är bäst på att vara mig själv. Det finns ingen annan som är bättre än mig på att vara Anton.

Jag andas in igen, funderar lite på informationen. Även om han inte är bäst i klassen på något så tycker jag att han är en positiv människa, det är jag glad för.