Efter middagen idag är jag ute och gräver. Både Casper och Lucas kommer ut, vill hjälpa till. Det är bra att barnen vill hjälpa till även om det inte sällan leder till att allt går långsammare. Men som vanligt börjar de bråka, Casper vill inte låna ut sin lilla skottkärra till Lucas och Lucas vill förstås ha skottkärran för sig själv. Men de har varsin röd plastspade i alla fall.

De skriker, gnäller, drar i saker, puttar på saker. Jag ropar på dem, pratar, skriker men inget hjälper. Jag kommer med förslag.
– Casper, du som är stor kan väl använda den stora skottkärran.
Men inget hjälper. Lucas måttar med plastspaden mot Casper och drämmer till över huvudet på honom. Casper gråter förstås. Jag släpar in båda barnen, skrikandes och gråtandes. Jag säger till Lucas att: “Nu är jag riktigt arg på dig”.

Jag fortsätter gräva men efter en stund kommer Lucas ut, han närmar sig mig långsamt och yttrar (han är ju sin fars son): “Nu är jag riktigt arg på dig pappa”. Detta upprepar han flera gånger. Efter lite diskussioner kommer vi ändå fram till att han ska säga förlåt till Casper och även säga att han inte ska slå honom igen med en spade i huvudet. Vi går in och Lucas gör faktiskt allt detta.

Lite senare på kvällen frågar jag Casper om han fortfarande har ont.
– Nej, varför undrar du
– Det var ju inte så bra att han råkade slå dig i huvudet, säger jag.
– Han “råkade” inte slå mig, han slog mig säger Casper.

Casper har börjat märka ord….