Städsöndag, det regnar, vi försöker få barnen att städa sina rum. Leksaker som ligger i vardagsrummet ska tillbaka till respektive rum. Anton vägrar.
“Anton, lägg bilen i lådan under din säng” säger jag. Han vill inte. Jag tar upp Anton till hans säng och vi ligger där och diskuterar, jag släpper inte iväg honom förrän jag är nöjd med hans svar.

“Anton, vill du bli en bättre kille?” frågar jag.
“Nej”, svarar han.
“Du kommer inte härifrån förrän du blir en bättre kille.”
“Jag är en bättre kille.” säger han och då vill jag förstås testa honom.

“Ok, jag hittar en bil i vardagsrummet som är din och då säger jag: Anton kan du lägga din bil i lådan under din säng? Vad svarar du då?
“Det är inte min bil, det är Filips!” Jag får göra om exemplet.

“Ok, jag hittar Filips bil i vardagsrummet, kan du gå över till Filip med bilen och komma tillbaka sen? Vad svarar du då?
“Filip är inte hemma, de har åkt bort”. Jag tvingas omformulera mig.

“Ok, jag hittar Filips bil i vardagsrummet, kan du gå över till Filip med bilen när han har kommit hem? Vad svarar du då?
“Ali säger att det är hans bil och inte Filips”.
“Är det Alis då?” undrar jag.
“Ja” svarar Anton.

“Ok, kan du gå över med bilen till Anton? Vad svarar du då?.
“Aj, du klämmer mig pappa” skriker Anton. Han har fastnat med foten mellan väggen och sängen. Eller var detta en sista utväg för att slippa lämna tillbaka den där eländiga bilen som jag hade i mitt exempel??

Anton är nog inte en bättre kille men han har fått en övning i argumentering.