Igår hämtade jag barnen. Lucas pratade om O’boy på vägen hem och jag insåg att det kunde vara bra för honom att få i sig något innan maten.
– Ska du ha O’boy Lucas?
– Ja, säger han och rusar sedan iväg och leker med Lego

Jag fixar O’boy, värmer lite i micron.
– Nu är den klar, ropar jag.
Jag får ropa igen ett par gånger.
– Kom nu då, O’boyen är klar.
– Lessen pappa, jag har ändrat mig, säger han.
Så vad gör man. Anton springer runt men han får ju Antonmjölk, laktosfri. Så jag dricker upp den. Gott faktiskt.
Efter en stund kommer Lucas infarande i köket och vill ha….
Just det, rätt gissat, O’boy. Jag suckar men gör iordning ändå. ….
– Nej, jag vill inte ha, säger han efter tjat. Nu får den stå på köksbänken och jag ångrar förstås att jag har gått med på detta spektakel.

Långt efter att maten är klar och uppäten märker jag att O’boyen har försvunnit. Jag frågar Lucas men han har inte druckit den.
– Jag drack den säger Casper glatt.