Blogg

Idag fick vi fisk till middag, barnen skulle äta fiskbullar och vi vuxna en ny rätt som Marina testar på mig. Torsk, potatis, en limedressing som man ska ringla över tallriken. Vattnet utsmyckat med gröna blad och några jordgubbar. Kanske har jag missuppfattat någonting men gott var det. I min iver att få barnen att äta, speciellt Lucas, mumlade jag något om efterrätt om man åt ordentligt. Detta tog förstås Lucas fasta på.

Efter middagen rensade jag i trädgården, tog bort sly, fixade och donade. Framåt 8-tiden sprang Lucas fram till mig, tjatade om efterrätt. Jag hänvisade lite till Marina, att han skulle fråga henne först. Det blev några turer för Lucas fram och tillbaka mellan mig och Marina, han menade på att jag skulle prata med henne om detta med efterrätt. Jag ville ju egentligen inte gå in än och dessutom måste jag lägga undan lite redskap inför kvällen.

Till slut kommer Lucas fram till mig igen, antagligen har han pratat med Marina igen.
– Pappa, säger han. Gå in och prata med mamma nu, du är den enda som kan prata “magiskt” med henne, säg att vi vill ha popcorn och glass. Trolla så att hon säger “Ja”.

Då smälter mitt förhärdade hjärta och jag går in, till slut.

Idag åkte jag till provtagning med Lucas igen, de sista proverna för några veckior sedan skulle kompletteras med några till. Lucas var inte glad åt detta, emblaplåstrena som han fick för att bedöva var inte alls roliga sist. Denna gång hade de heller inte sagt något om plåster så jag trodde att det bara var något enstaka prov.

Lucas fick lägga pengar i automaten och sedan sitta på mina axlar ända till vi kom fram. Han spelade spel på min Androidtelefon men blev ganska tystlåten när det var vår tur. 5 rör skulle fyllas till hälften och sköterskan trodde nog att en nål i armvecket hade blivit bäst men det skulle i så fall innebära emblaplåster och någon timmes väntan ytterligare så det fick bli i fingret. Lucas grät hela tiden och jag fick lova att vi skulle köpa en leksak. Lucas föreslog direkt Lego och då Ninjago eller Star Wars. Jaja.

Efter provtagningen mellanlandade vi på ÖoB och sedan blev det Coop och Lucas visste direkt vart vi skulle gå, full koll på Legot. Vi handlade mat också och efter en “full avstämning” lämnade vi kassan. Lucas frågade om ett par automater och jag sa att det nog var cigarettautomater.

– Men varken du eller jag röker ju, säger jag.
– Nej, säger han.
– Det kostar bara en massa pengar. Varför tror du att en del röker, frågar jag. Ibland vill jag veta hur barn tänker, det är ju faktiskt så att många röker och barn måste ju undra varför.
– För att man ska bli gammal, svarar Lucas direkt.

Och just så kanske det är. Folk röker helt enkelt för att bli gamla. Kanske gamla/vuxna i någon mening, få bestämma över sin egen kropp. Nåja, jag ska inte analysera detta vidare.

Fredag kväll, jag och Marina håller på och fixar, vattnar, städar lite. Maten är avklarad och nuförtiden har vi inte “jättekoll” på var barnen är. Förra sommaren var Lu cas en smitare och man var tvungen att ha ögonen på honom hela tiden. Det var en sport för honom att dra iväg. men klockan går, jag vet var Casper är och jag frågar Marina var resten befinner sig.

– “Anton är nog hemma” säger hon. “Lucas är kanske hos Filip”. Klockan är halv nio på kvällen och även om det är fredag tycker jag att det är dags för honom att komma hem. Jag tar på mig ett par Foppa och går nerför trappan. Då ser jag Lucas komma gående från Filip.

– “Hej Lucas” säger jag. “Blev du hemskickad”?
– “Nej” säger han.
– “Så du gick hem bara”?
– “Jag visste vad klockan var”
– “Jaha, hur mycket är klockan då”?
– “Eehh, klockan är.. eehh klockan..” jag hör att Lucas tvekar lite men sen kommer det, och han låter lycklig, han har åter vunnit kampen mot pappa, han springer iväg och vet att hans pappa aldrig kommer att kunna kontra.
– “Klockan är nu” säger han. Han vänder sig om och springer iväg.

Städsöndag, det regnar, vi försöker få barnen att städa sina rum. Leksaker som ligger i vardagsrummet ska tillbaka till respektive rum. Anton vägrar.
“Anton, lägg bilen i lådan under din säng” säger jag. Han vill inte. Jag tar upp Anton till hans säng och vi ligger där och diskuterar, jag släpper inte iväg honom förrän jag är nöjd med hans svar.

“Anton, vill du bli en bättre kille?” frågar jag.
“Nej”, svarar han.
“Du kommer inte härifrån förrän du blir en bättre kille.”
“Jag är en bättre kille.” säger han och då vill jag förstås testa honom.

“Ok, jag hittar en bil i vardagsrummet som är din och då säger jag: Anton kan du lägga din bil i lådan under din säng? Vad svarar du då?
“Det är inte min bil, det är Filips!” Jag får göra om exemplet.

“Ok, jag hittar Filips bil i vardagsrummet, kan du gå över till Filip med bilen och komma tillbaka sen? Vad svarar du då?
“Filip är inte hemma, de har åkt bort”. Jag tvingas omformulera mig.

“Ok, jag hittar Filips bil i vardagsrummet, kan du gå över till Filip med bilen när han har kommit hem? Vad svarar du då?
“Ali säger att det är hans bil och inte Filips”.
“Är det Alis då?” undrar jag.
“Ja” svarar Anton.

“Ok, kan du gå över med bilen till Anton? Vad svarar du då?.
“Aj, du klämmer mig pappa” skriker Anton. Han har fastnat med foten mellan väggen och sängen. Eller var detta en sista utväg för att slippa lämna tillbaka den där eländiga bilen som jag hade i mitt exempel??

Anton är nog inte en bättre kille men han har fått en övning i argumentering.

Vid middagen idag ser Lucas lite gladare ut, efter en ganska jobbig dag där han bl.a. kommit i konflikt med Marina som stängt av Wii och Star Wars. Han tittar på mig och säger att han vill berätta en hemlis.

“Ja säg, viska i mitt öra” säger jag. Men det kommer inget. Jag blir nyfiken. “Viska i mitt öra”. Men han viskar inte, men lite lågt säger han, “man sockrar med salt och det är vitt”. “Jaha… vadå” undrar jag. Det snurrar runt i huvudet på mig. Socker och salt och något som är vitt. Men till slut kommer jag på det, “Popcorn?”. Lucas ler.

Klart han får Popcorn ikväll!

I morse var det min tur att lämna barn. Allt såg ut att gå bra, barnen var på bra humör trots viss osämja om kepsar. Anton hade olovandes tagit på sig Lucas röda keps och ville inte lämna tillbaka den.

Tidigare på morgonen hade Anton och Lucas hade fått te och därmed ställdes också en kontrollfråga till Anton om han ville kissa.Det ville han inte. Jag hade fått ut alla barn ur huset då Anton sprang in, han var förstås kissnödig.

Vi skyndade in på toaletten, drog ner gylfen. Men han når ju knappt upp så resultatet blev snart att strålen gick över motstående kant, rakt in i kaklet bakom toan. Jag tryckte då ned och riktade om den så att städningen inte skulle bli så omfattande.

Det sista han gjorde efter sista droppen samtidigt som Lucas var på väg in i badrummet var att tappa Lucas röda keps ner i toaletten som ännu inte hunnit spolas. Snabbt som sjutton lyckades jag fiska upp den, spola den i handfatet och dra en vals för Lucas om åt den olyckligtvis hamnat i handfatet. Detta lyckades bra och vi kunde komma iväg till förskolan.

Det händer så mycket i mina barns liv som påverkar mig. En del är bra och en del annat gör mig ledsen, frustrerad eller arg. För att ni ska kunna förstå mig så berättar jag lite om senaste dygnet med mina barn.

Fredag morgon, allt går bra med Casper och han är glad när han sticker iväg själv till skolan med några förmaningar. Sedan springer jag fram och tillbaka för att sätta på Lucas och Anton kläder, borsta tänder och sedan ytterkläder. Lucas vill inte ha vantar. Jag skickar ut dem via ytterdörren och ska bara larma via garageutgången. Man vill ju inte att de ska springa in igen, därför låser jag. Men jag hinner inte. Anton vill in igen. Han har inga vantar så han får HelloKittyvantarna. Överdragsbyxor och annat som de absolut inte ska ha på sig tar jag med mig ut och lägger under vagnen. Jag larmar och kommer ut via garaget.

Lucas vill nu ha vantar. Jag suckar och går in, larmar av, hämtar vantar larmar på. Jag kommer ut och hinner låsa garaget. “Var är min ryggsäck” säger Lucas. Jag går in larmar av hämtar ryggsäcken och larmar på för tredje gången men hinner inte låsa garaget. Anton kommer fram och visar sina blöta HelloKittys som tydligen har varit i en iskall vattenpöl. Jag går in larmar av och hämtar ett par andra vantar, de s.k. P-vantarna. Jag larmar på och nu kommer vi äntligen iväg. På vagnen hoppas det upp på ståbräda, det hopas av från ståbräda, de knuffar varandra på ståbräda. Det rinner en del tårar, barnen ropar att jag skall racea vilket betyder att jag springer fram med vagnen.

Väl framme vid Lucas ingång släpper jag honom och Anton och jag går vidare till Kaskelottens ingång. Anton protesterar vilt och vill in på Lucas avdelning, Nu proklameras det att han slutat med välling och är stor kille. Han har druckit välling för sista gången, senast i morse dock. Vi kommer in och jag tar av honom, jag kommer ihåg att lämna in en lapp till en av fröknarna om semester i sommar.

Denna dag går det ganska bra med lämningen av Anton, jag lyckas smita iväg innervägen. Jag kollar in att Lucas har skött sig vid ingången, hans skor brukar stå kvar i skoknekten och så är det denna gång också. Jag ställer dem där de skall vara och går upp för trappan och in mot Pingvinen, det luktar bränt. jag letar för att se om jag kan se något men jag tycker att det kommer från lärarrummet och tänker att de kanske har haft ett tänt ljus, går vidare in och hittar Lucas tillsammans med en kompis med fröknarnas kamera. De tar bilder. jag säger åt dem att lägga tillbaka kameran och sedan föser jag ut dem. Väl ute så är alla barnen på väg till frukost och Lucas går med. Jag hittar en av fröknarna och lämnar över semesterlappen och berättar att de har hållit på med kameran och att jag tyckte att det luktat bränt. Sedan lämnar jag förskolan

för att försöka få ihop till 8 timmar även om det inte går just idag eftersom jag ska hämta idag också. Det jag gör på arbetet hoppar jag rask över, jag bestämmer mig för att Casper ska få gå hem själv med nyckel. Jag går förbi hemma, tar med en nyckel och hans telefon.

När jag kommer in på fritids så ropar en fröken till Casper att nu är det dags. Efter ett par minuter tröttnar jag på att vänta och undrar om han inte är på väg. Nej, han har gömt sig. Jag ropar in att jag hade nyckel med mig men att jag struntar i det och att jag nu går iväg och hämtar de övriga barnen, att han får komma efter. Då blir det lite fart, han kommer fram och börjar klä på sig. Jag säger till honom, flera gånger, vad han skall göra och han verkar lyssna. Han skall direkt efter upplåsningen lägga nyckeln i sin vänstra ficka och han får inte titta på TV6 vilket har diskuterats tidigare i veckan. Jodå, han lovar.

Jag går vidare till förskolan, går först upp på Lucas avdelning, hämtar det han skall ha med sig och sedan går jag till lämningsavdelningen. Här hittar jag både Lucas och Anton. Direkt kommer en av fröknarna fram och berättar att Lucas och en till har haft med sig tändstickor och använt dem, de är nu konfiskerade. Därmed bestämmer jag på stående fot att han inte längre får ha med sig ryggsäck och han måste muddras varje dag. Efter hot och gnäll så kommer äntligen ytterkläderna på. När vi kommer en bit bort ställer jag lite frågor till Lucas, jag vill ha igång en diskussion och att han skall förstå vad som kan hända och förstå konsekvenser. Han är antagligen alldeles för liten för detta men ändå.

“Lucas, om skolan hade brunnit ner” börjar jag.
“Förskola heter det” både Lucas och Anton rättar mig.
“Jaja, om förskolan hade brunnit ner så hade vi säkert få flytta härifrån..” börjar jag igen.
“Ja” säger Lucas “vi hade fått flytta till Grekland” säger han och jag tänker att vi kanske inte behöver vara så drastiska men undrar ändå hur han tänker.
“Varför då?”
“Vi måste komma undan elden” säger han.
“Ja, vi kanske inte behöver flytta så långt men jag tänker att varje gång någon ur vår familj träffar en annan person i Vega så kommer den att tänka, “det var han som tände på” eller “det var hans storebror som tände på”. Men jag tror kanske inte att detta gick in, trots allt.

När vi kommer hem så hittar jag Casper framför TV:n med TV6 påslagen och nyckeln liggandes på bordet, fullt tillgänglig för andra barn som har gömställen i huset. En nyckel är försvunnen sedan ett par veckor och jag kan bara gissa vem det är, börjar på “L” och slutar på “ucas”. Casper gråter och skäller tillbaka när jag frågar honom: “Vad skall jag säga till dig för att få dig att göra precis som jag säger, du skulle ju inte titta på TV6 och du skulle ha nyckeln i fickan”. Jag får inget svar utan han anklagar mig för att aldrig vilja göra något med honom. Han ger mig dåligt samvete istället.

Vi äter middag, Marina är borta och kommer inte hem förrän sent. Allt går bra. Jag och Lucas lägger upp allt smålego på vinden och även bondgården (från Perssons) som varit nere några veckor. Istället kommer Duplot ner och Lucas och Anton börjar bygga. Jag fixar popcorn och delar upp lite till barnen. De får också anmaningar om att inga popcorn får ligga kvar på bord eller golv. Lite senare kommer jag upp och skall titta på bygget och hittar en liten kryddburk av glas som ligger halv dold vid en möbel.

Den luktar riktigt illa och det har läckt ut lite. Jag frågar Lucas vad detta är och han skyller direkt på Anton. Förutom någon vätska finns det något annat i burken. Jag minns att jag för någon eller några veckor sedan nåddes av en del rykten om att någon kissat i en burk men då hittades inget bevis eller några som helst motiv så den förundersökningen lades ner. Jag frågar Lucas om det kan vara kiss och han säger då att Anton kissat i burken vilket Anton senare dementerar. Jag tar ner kryddburken med innehåll och det ligger som en dimma av lukt i huset i några timmar där burken färdats, en vämjelig lukt. Jag rengör golvet noggrannt. Lite senare lyckas jag få ett erkännande från Lucas då jag sa att det var bra gjort av någon att kunna kissa i burken.

Lucas och Anton somnar i soffan och jag bär upp dem. Jag säger åt Casper att gå och lägga sig efter att han borstat tänderna och städat upp popcornen från golvet där han hade varit. Inget av detta gör han men han städar faktiskt sitt rum vilket jag inte hade uppmanat honom att göra. Jag bär upp de små barnen och lägger dem i deras sängar och upptäcker då att det har snöat över duplobygget. Bygget är ett Zoo med djur och snön består av popcorn. Jag får ta fram dammsugaren och städa upp detta innan jag går och lägger mig.

Puh, alla barnen sover nu sött och jag kan gå och lägga mig. Tro inte att jag inte älskar mina barn men en dag kan vara nog så jobbig. Alla dagar är inte så här men det finns ingen dag då allt går som planerat, det kan jag lova. Vid femtiden på morgonen kommer småttingarna in i sängen och de kan inte ligga stilla och jag kan inte sova. Jag går och lägger mig i Antons säng men snart kommer de in och tänder, de ska leka. Så jag går tillbaka till min säng, stänger dörren om dem och de lovar att vara tysta fram till klockan sex. Sedan får jag faktiskt sova en stund. Marina fixar kaffe och mackor på sängen och snart kommer det nya “bygget” in i “master bedroom”. De har byggt ett skepp. Filmen på bygget finns här.

En ny spännande dag har börjat…..

<!–
WriteFlash('’);
//–>

“Shit my God!” utbrister han.
“Vad sa du?” frågar jag förvånat.

Jag och Anton som är drygt 3 år är på väg hem från farmor gåendes. Det är blött och isigt på vägen och Anton halkar till lite men han ramlar inte.

“Vad sa du?” frågar jag alltså.
“Shit my God!” säger han igen och jag hade alltså inte hört fel.

Jag bryr mig inte om att kommentera detta vidare. Han pratar perfekt engelska men han vet nog inte riktigt vad han säger. Jag gick aldrig på förskola och jag var betydligt äldre när jag lärde mig Engelska språket.