Blogg

På mornarna vet man aldrig hur många personer som har sovit i vår säng men troligtvis är det 4-5 personer. För några dagar sedan vaknar jag av att Marina kommer in med välling till Anton, kaffe till mig. Anton är på riktigt dåligt humör och morrar till mig när jag försöker lätta upp stämningen med att säga att jag inte har fått min morgonkram av honom. Denna dag var det jag som skulle lämna och Anton var på dåligt humör hela tiden, vill inte gå till förskola, inte klä på sig, inte borsta tänderna. Fel barnprogram är på TV o.s.v. Vi kommer i alla fall iväg, jag Lucas och Anton. Casper har gått i förväg.

Vi går alla upp på Lucas avdelning och säger “hej då” till honom. Sedan går vi ner till Antons avdelning. Han klagar för varje klädesplagg som tas av och han fräser om vartannat. Jag sätter mig ner vid ett runt frukostbord, fröknarna sa att det var fri placering idag. Vi sätter oss bredvid en liten flicka. Anton sitter i mitt knä och nu vill han faktiskt ha lite mannagrynsgröt. Samtidigt som han fortfarande är arg på mig så får jag inte gå därifrån. Jag lägger upp ett par skopor gröt till honom och frågar om han vill ha kanel. Det vill han. Jag når inte kanelen så jag måste sätta ner honom på en egen stol och sträcka mig efter skålen. Anton fräser till och jag försöker förklara att jag måste nå bort till kanelen och även den laktosfria mjölken. Gröten prepareras med kanel och mjölk och Anton tar första tuggan.

Han tittar mig. plötsligt säger han bestämt, “gå nu”. Perfekt tänker jag, nu smiter jag. Jag hinner resa mig upp. “Vänta” säger han och jag hinner tänka att nu är det kört, jag måste sätta mig igen. “En puss först” säger han. Han får en puss och sedan smiter jag iväg och allt verkar gå bra.

Jag åkte in till stan och lämnade Casper på ett födelsedagskalas. Han skulle spela på Laserdome. Jag skulle få ett par timmar för shopping och hade tänkt att jag skulle vara helt själv. Anton ville absolut med och till sist fick han ett “ja”. Jag tog med vagnen också eftersom jag hade tänkt röra mig lite längre sträckor i city.

När vi kom till Kjell&Co började han tjata om Hello Kitty vilket jag tyckte var lite underligt. jag hittade inget som påminde om det. Egentligen vet jag ingenting om Hello Kitty överhuvudtaget annat än att vi killar ska hålla oss ifrån det. Jag blev misstänksam helt enkelt.

När vi kom ut ur affären frågade jag Anton var han hade sett Hello Kitty. Jag fick inget direkt svar och Anton tjatade inte mera. Sedan gick vi på Mac Donalds. Jag frågade om han ville ha Cola eller Fanta. Han svarade sprite. Det var tjockt med folk och svårt att få plats. Jag hittade en kvinna som just var på väg att avsluta måltiden med sin lilla flicka och jag frågade om det skulle bli ledigt.

“Titta” säger mamman till sin dotter och pekade på Anton, “Här är en annan liten kille….”. och sedan tystnar hon. “Jodå” säger jag, “Det är en kille”. “Ja” sa hon “men hon är ju inte en kille så det blev lite fel ….”

Han äter sin hamburgare och jag glufsar i mig det som blir över. Jag hade ju bara köpt en cheeseburgare till mig själv.

Vi avslutar och går snett över till H&M. jag skulle köpa 2 par byxor till Lucas (104 cl) och 2 par till Anton(98 cl). Men vi råkade gå förbi ett “rosafärgat” område och då blev det liv och tjat. Hello Kitty skulle han ha. Han ville inte ha mörkblåa mjukbyxor.

Vi kom helt enkelt inte därifrån förrän vi hade ekiperat honom med Hello Kitty. Men innan jag gjorde det var jag tvungen och ringa och fråga frun om det gick bra.

Hemma smålog Casper åt investeringen och Lucas höll för ögonen till en början. Anton är fortfarande lycklig. Frågan är: Kan vi skicka honom till dagis så här??

Sedan länge har Lucas haft inställningen att man inte kan leka med tjejjer. Det har varit helt uteslutet och han har inte heller velat prata om dem, de-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Denna vecka har jag hört namnet Madde två gånger, senast ikväll. När jag nattade Lucas alldeles nyss passade jag på att fråga lite.

“Lucas, de som ska börja skolan med dig i höst..” börjar jag. “Det är väl Robin, Timmy..”.
“Tim heter han” säger Lucas.
“Madde?” fortsätter jag.
“.. och Maria” säger Lucas “fast hon är tre år äldre”. Jag väljer nu att inte ifrågasätta det sista då jag inte vill störa diskussionen.

“Leker du något med tjejjerna?” undrar jag.
“Aldrig, jag leker bara med killarna” säger han.
“Men, vill inte de leka med dig någon gång?” frågar jag.
“Nej, men tjejjerna kan vara snälla.” säger han plötsligt.

Detta uttalande känns som ett genombrott.

“Jaha” säger jag lite förvånat “Har du sagt det till dem?”
“Ja det har jag” säger han lite irriterat. “Idag”.
“Men man kan väl inte säga till tjejjerna att man tycker om dem?” frågar jag och nu är jag väldigt nyfiken på om han kan svara något annat än ett “Nej”.
“Nej” svarar han mycket riktigt. “Då måste man ju flytta hem till dem och vara gift”.

Fredag kväll, Casper ser på TV med en liten skål popcorn på övervåningen. jag och Anton sitter bredvid varandra i soffan i vardagsrummet och tittar på TV. Vi har en stor skål med popcorn. Anton har säkert observerat mig en stund och säger.

“Mamma, jag, Lucas och Casper. Vi tar en.” Och sedan visar han tydligt med ett finger rakt upp i luften. Han tar en liten paus och sedan en liten paus till.

“Och?” frågar jag.

“Du tar många.” säger han. “Man får bara ta en i taget.” Nu ligger man risigt till. Jag kan inte börja argumentera med honom. Det är bara att köpa ner sig, kanske ta en näve när han inte ser…

Igår var hela familjen på IKEA. Vi lyckades få in barnen på Småland och det var tufft att gå runt på bara 1 timma. Jag såg en väggklocka för bara 19 kronor och tänkte att jag köper en klocka till varje barn, det kommer förhoppningsvis ge dem lite extra hjälp med tidsbegreppet och hur klockan fungerar.

Idag skulle jag sätta upp dem och Lucas fick sätta in batteriet själv. Genast så börjar han dra tillbaka klockan så den går baklänges.

– “Jag skall tillbaka till grevens tid”. Säger han.

När är det? Finns det någon som vet?

Jag och Anton sitter och tittar på gamla kort. Han sitter i mitt knä och jag bläddrar framåt i datorn. Bilderna är egentligen inte så gamla, ganska precis 2 år, från mitten av januari 2009.

“Nu jag vill vara liten bebis igen pappa”, säger Anton. Jag undrar ibland över hans meningsuppbyggnad men om man direktöversätter till Engelska, ord för ord, så blir det inte så tokigt.

“Jaha, varför då?” Frågar jag. Men jag får inget svar.
“Varför är det så bra att vara liten Bebis?” Undrar jag igen.
“Man får ha napp då” säger han lite sorgset.

Här är bilden som han tittade på.

I vårt hus är det kaos mest hela tiden. Igår hittades Lucas och Anton nedsvärtade med Caspers kolpulver som fanns i en julklapp med detektivattiraljer. Jag har skrubbat dem (barnen alltså) i badet med tvål men det går inte bort, med tiden försvinner det väl förhoppningsvis. Dessa, ett ögonblicks verk, är vanligt förekommande här. Ingen blev allvarligt skadat, imorgon på dagis kommer de att undra. Hmm, jag ska testa med att inte säga något, bara spela helt ovetande.

Idag hittade jag en burk med kapsyler samt ett kuvert med kapsyler. På kuvertet står det Gunnar. Efter att ha frågat runt i huset har jag förstått att det är Lucas som dragit hem något från dagis. När jag frågar honom så säger han att han har gett dem till mig.

“Jaha, men vad är det för något” frågar jag.
“Det är dina kapsyler pappa” säger Lucas.
“Vad ska jag göra med dem då?” undrar jag.
“Du kan pyssla med mina kapsyler” säger han.

Därmed har jag förstås inga fler frågor och tackar och pussar honom på kinden. Jag är dock fortfarande liten osäker i ägarfrågan men går ner och dricker kaffe istället. Man måste inte ha svar på alla frågor här i livet.

Ett par bilder, dock var det svårt att få dem att vara stilla (aningen hyperaktiva) så ha lite överseende med bildkvalitén.

Försök att titta in i Lucas ögon fast bilden är suddig. Om någon frågar mig skulle jag säga att han har gett uttrycket “full i faan” ett ansikte.

Så här lät det i tisdags:

Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa.. Bär mig pappa..

I måndags och tisdags lämnade jag Lucas och Anton, i tisdags hämtade jag också. Jag förklarade tydligt att vi skulle gå till förskolan, inte åka snowracer eller ta vagnen. Min tanke var att vi skulle försöka få barnen att gå, åtminstone kortare sträckor såsom 300 meter till dagis.

Under tisdagsmorgonen hörde jag dessa ord, gång på gång. Det skar i mitt hjärta att höra Anton gråtande upprepa orden. Då och då var jag stark, jag sa att jag inte kommer att bära honom men han lyssnade inte och hela vägen från vår brevlåda till att han lade sig framför dörren och spärrade ingången så vädjade han. Om han skulle ha lagt sig ner på vägen hade jag fortsatt gå, Lucas hade försökt att bromsa mig men jag hade varit obeveklig och Anton hade tvingats att springa ikapp mig.

Jag känner mig eländig och elak. När jag lämnade honom grät han men jag lämnade över honom till Sara på förskolan och gick därifrån.

Idag lämnade Marina Anton och Lucas, hon tog vagnen. Hon berättade glatt för mig att det hade varit pusskalas när hon lämnade barnen.