Äntligen avresedag. Dagen hade inte startat helt perfekt. Denna lördag var Caspers sista simskoledag och jag tog även med mig Lucas och Anton eftersom Marina hade tid bokat hos frissan. När vi kom till Farsta simhall så visade det sig att badet var stängt men att simskolan var öppen. Nåja, jag badade med de 2 minsta ändå i den stora bassängen fast man kasnke inte fick. Det var i alla fall ingen där som kunde kolla.
Flyget skulle gå 18:05 och vi kom iväg redan vid 14 för att slippa stressa.
På E4:an kom jag och Marina in i en diskussion som vi inte behöver gå in på. När den var klar så kunde jag konstatera att jag åkt förbi avfarten till Arlanda. Därmed var det Knivsta nästa, 14 km bort och 14 km tillbaka. Jag kan lova er att den sträckan är lång. Jag ber Marina koppla in GPS:en för att se om det finns någon genväg
från Knivsta till Arlanda men den talar bara om att jag skall vända tillbaka på samma väg. Hon hittade “Arlanda P” och “Arlanda T” och vi valde då P som jag antog var långtidsparkeringen vilket resulterade i att jag blint litade på GPS:en och det blev förstås en extra onödig sväng förbi terminal 5 innan vi kom fram till långtidspakeringen. Nu hade vi nog förlorat 20 minuter.
Sedan var det dags för det stora provet, kommer vi att klara 3 barn och 10 olika bagage från bil upp på buss in på incheckningen o.s.v. Jodå det gick men det är förstås bråk och gnäll mest hela tiden. Automatisk incheckning med band som skall klistras på 5 av bagagen och 5 etiketter som skall skrivas i för hand. Hotell: “Ving Resort Side SPA Hotell”. Varför skall det ha så långt namn??? Men jag skrev förstås in allt, ifall.. Hemreseadressen hann jag inte med. 2 av bagagen var specialbagage en barnvagn som plastades in och en ryggsäck. De skulle förstås in i en annan lucka. Puh, bara 5 st handbagage kvar. In på taxfree och ta en fika medan barnen hela
tiden tjatar om några leksaker de har sett, Marina försvinner för att hitta några cigarettpapper som någon på hennes jobb måste ha.
Till gaten, Lucas snurrar och snurrar, armarna flyger in i hans bröder och andra människor och han krälar på golvet som ju är ganska rent men ändå. Anton snurrar, armarna utåt, precis som Lucas. Jag tar båda på en promenad bort till andra gater, tillbaka igen, ingen påstigning än, ny runda, bär båda, släpper ner den ena, lyssnar på gnäll, lyfter upp båda, tillbaka igen. Kön börjar att röra på sig. Killen som checkade in oss släpper förbi oss, leende och skrattande, vi behöver inte visa upp passen igen, han känner igen oss.
Vi går ombord, upp med handbagaget, ner med det igen för att plocka i och ur saker.
Barnen byter plats med varandra några gånger men de vill byta plats hela tiden.
Vi beställer och får dricka snabbt men maten dröjer länge, alla barn är hungriga, även jag. Jag tycker ändå att flygresan gick bra. När planet landar är klockan 22:30
men lokal tid 23:30 så klockan har hunnit bli mycket. Det innebär att förutom 5 handbagage så har vi sovande barn som vi tvingar att gå så nu börjar vi få problem. De vill åtminstone hålla i handen.
När vi går in på flygplatsen så är det mycket gnäll från Anton men efter blöjbyte blir han gladare. Jag tar en vagn som jag lassar upp barn och väskor på. När jag rullar iväg så är det fel på den, ena hjulet är skadat men jag orkar inte byta vagn – det får gå. Monitorerna för bagage visar aldrig Stockholm Arlanda. Jag får springa runt och kolla på 6 olika band, Marina har hör från någon att de hade hittat sina på 2 olika band, bl.a. ett som det stod Nürnberg på. Efter över 1 timme hittar jag alla 5 bagage. Barnvagnen hade något plockat av och lagt bredvid bandet på en plats på golvet. Schysssst!!
När vi kommer ut från hallen och har väckt barnen för minst 2:a gången så är det full fart, jag letar efter Vingskyltar och pratar med en kvinna. Jag vet inte i efterhand hur jag beskriver vårt hotell men Side och Resort är nog med i min beskrivning så
hon hänvisar till buss 59. När vi äntligen kommer upp på bussen så finns det 3 spridda platser kvar. Jag försöker att sätta Lucas bredvid en gubbe men han(Lucas) vägrar, 2 kvinnor förbarmar sig och lyckas få ihop en Rokad så att vi får 3 platser i närheten av varandra. Casper sitter vid fönstret, Anton bredvid och Lucas sitter i mitt knä. Marina vräker sig på en egen plats bredvid gubben som Lucas inte ville sitta bredvid.
Så kommer Rasmus från Ving upp på bussen och det räknas och räknas. Han säger att det var några fler än beräknat och frågar om alla skall till de hotell han räknar upp. Jag tänker tyst att detta var ju typiskt att vi skulle behöva tränga ihop oss för att några har gjort fel, någonstans. Jodå, de räknar upp vårt hotell också Side Resort. En timmes bussfärd framför oss, barnen sommnar in och efter en halvtimme börjar en liten flicka gallskrika. Hon håller på resten av resan med frustrerade föräldrar som förgäves försöker att trösta henne.
Vårt hotell kommer sist vilket jag är glad för, mindre stress. Jag försöker att väcka Casper under 2 minuter, trycker i honom lite vatten och till slut vaknar han vilket nog är en förutsättning för att vi någorlunda smidigt skall komma av. Till slut står vi där, utanför hotellet med 10 bagage och 3 barn.
Jag placerar Casper och en sovande Lucas i en vagn vid receptionen och hämtar resten. Fram till receptionen men de hittar inte mitt namn, jag tar fram bokningen och han konstaterar att… … Vi är vid fel hotell! Nu får Marina ett vansinnesanfall och skrattar och skrattar. Jag kunde inte skratta med. Jag såg nog aningen sur ut.
De var mycket trevliga, ringde på taxi så att vi kunde komma iväg igen. Nu har taxin kommit sa de till oss och jag tog tag i lite bagage och föste Casper framåt i korridoren mot utgången. Efter 20 meter tittar jag bakåt för att kolla att övriga är med och de är med, även Casper. Han går bredvid Marina. Jag har en annan kille snett framför mig som är lika lång som Casper men med en annan tröja. Jag slutar att fösa honom framför mig. Men när jag börjar gå igen så fortsätter han att gå snett framför mig. Jag stannar – han stannar – jag går igen och han går igen. Nu kommer en man som hämtar tillbaka killen som är lika lång som Casper. Jag gissar att denna stackars kille är lika van som Casper att bli föst i olika sammanhang. Själv känner jag mig lite som en kidnappare.
Väl i taxin tjatar jag inte om bilbarnstolar, det tar 10 minuter att komma till rätt hotell. Det låg en lapp kvar i receptionen och de saknade oss. kl. 03:00 kunde vi lägga oss att sova i vårt hotellrum.
