Blogg

Lucas tycker mycket om kläder men kanske speciellt huvudbonader. I galleriet kan ni få beskåda hans intresse. Jag lovar, det kommer mera.

Till hattparaden

Idag hade jag med mig 2 barn till BVC. Anton skulle till ortoptist (kolla att ögonen är OK) och det gick bra, Lucas skulle på 3-årskontroll. Det gick bra där också. Han pratar i 3-ordsmeningar (vilket var kravet) och gärna lite till. Det enda är väl att han äter för mycket sötsaker. Eva (på BVC) visade upp en bild, en 3-åring får äta en glass och en kaka per vecka. Lucas överskrider den nivån med råge just nu.

Efter att ha varit på Mc Donalds och sedan handlat åkte vi hemåt. Lucas sa något om bio.
– Har du varit på bio, frågade jag
– Ja med Manne och Viktor och Mannes pappa.
– Jaha, var det inte med Linda, Mannes mamma?
– Ja och mamma
– Vilken film såg ni?
– Jag vet inte. Det var mörkt….
…och popcorn
… och popcorn
… och popcorn
… och popcorn.

Visst kan han väl prata?

Efter middagen idag är jag ute och gräver. Både Casper och Lucas kommer ut, vill hjälpa till. Det är bra att barnen vill hjälpa till även om det inte sällan leder till att allt går långsammare. Men som vanligt börjar de bråka, Casper vill inte låna ut sin lilla skottkärra till Lucas och Lucas vill förstås ha skottkärran för sig själv. Men de har varsin röd plastspade i alla fall.

De skriker, gnäller, drar i saker, puttar på saker. Jag ropar på dem, pratar, skriker men inget hjälper. Jag kommer med förslag.
– Casper, du som är stor kan väl använda den stora skottkärran.
Men inget hjälper. Lucas måttar med plastspaden mot Casper och drämmer till över huvudet på honom. Casper gråter förstås. Jag släpar in båda barnen, skrikandes och gråtandes. Jag säger till Lucas att: “Nu är jag riktigt arg på dig”.

Jag fortsätter gräva men efter en stund kommer Lucas ut, han närmar sig mig långsamt och yttrar (han är ju sin fars son): “Nu är jag riktigt arg på dig pappa”. Detta upprepar han flera gånger. Efter lite diskussioner kommer vi ändå fram till att han ska säga förlåt till Casper och även säga att han inte ska slå honom igen med en spade i huvudet. Vi går in och Lucas gör faktiskt allt detta.

Lite senare på kvällen frågar jag Casper om han fortfarande har ont.
– Nej, varför undrar du
– Det var ju inte så bra att han råkade slå dig i huvudet, säger jag.
– Han “råkade” inte slå mig, han slog mig säger Casper.

Casper har börjat märka ord….

Idag fick Lucas 5 kronor för att han sov i sin egen säng hela natten. Casper är lite sämre på att tjäna sådana pengar men även han ska få 5 kronor för denna natten. Jag blir inte utfattig av dessa utbetalningar.

Häromdagen fick Lucas räkna sina pengar. Han är ju inte speciellt intreserad av 20-kronorssedlar så dom rev han istället sönder. Jag fick tejpa ihop dem. Idag tog vi ner burken igen och jag försökte förklara för Lucas att en tjugolapp motsvarar 20 stycken 1-kronor. Sedan la vi i 5 st 1-kronor.

Han fick hålla på lite med burken och pengarna men efter ett tag blev det lite bråkigt mellan Lucas och Anton som nu också har börjat visa intresse för metallbitar. Till slut sa jag att nu ställer jag upp burken på bokhyllan så att du inte når den.

– Ja, och inte Casper, och inte ens du når dom pappa (säger Lucas)

Efter lite tjatande kunde Anton bli en kaskelott. Han hamnar alltså i samma byggnad som Lucas som ju är en sköldpadda. Så här ser en kaskelott ut:

Den kanske inte ser så trevlig ut men vi är i alla fall glada att vi slipper hämta och lämna på 3 ställen om vi inkluderar Casper. Inskolning startar på hans 1-årsdag, 13 oktober.

Jag har ju redan 3 små barn, vill inte ha ett till … just nu. Idag ville en liten unge stanna kvar hos mig, han tvekade länge innan han insåg att det är fullt i huset. I följande filmsekvens kan den uppmärksamme även ta del av städningsivern under t.ex. soffor.

Den insatte kan kanske hjälpa till och slutligen bestämma art på ungen.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

Ja, vad ska man säga. Jag kan ju inte gärna undanhålla er denna sekvens. Lucas tittar, lär, övar, tittar igen, finslipar, övar..

Allez!
Attaque!
Barrage!
Brutalité!
Touche!

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

När jag var liten så var det väldigt roligt att ropa hoho i tunnlar. Jag minns att jag bara väntade på att vi skulle passera tunneln vid Marieberg på Essingeleden på väg till eller från Solna. Essingeleden var ganska ny, oranga lampor i taket. Vi barn som råkade sitta vid ett fönster vevade ner och hoade.

Idag var jag och Lucas och Anton i Haninge centrum, vi gick ner i tunneln mot terminalen. Lucas hoade 2 ggr i tunneln och Anton hoade 2 ggr han också. På vägen tillbaka var det ett barn som hoade oavbrutet, det var Anton. Varför är det så roligt att hoa?

Hoho