Blogg

Lördag
———-
På lördagen åker pappan till IKEA, handlar en fåtölj till frun och köper även påpassligt en form för 6 st isglassar så att man själv kan göra sin egen glass. Efter middagen går pappa och Casper ut i köket och fyller dessa 6 formar, stoppar in dem i frysen. Informationen till barnet är att det nu kommer att ta några timmar innan glassarna är färdiga.

Efter bara några minuter börjar tjatet; Är glassarna klara, när är glassarna klara. Åhhh – aldrig får man…, jag vill inte vänta längre.

“De är inte klara förrän klockan nio i alla fall” säger pappan

“När är klockan nio, är klockan nio nu, ….” frågar barnet

När klockan är nio visar det sig att glassarna fortfarande inte är klara. Barnet är uppgivet, argt – berättar att han aldrig ska äta isglass, tänker inte äta glass imorgon…, går och lägger sig utan medicin och tandborstning..

Söndag
———-
“Pappa får jag glass nu?” Han får sin glass.

Senare samma dag.

“Pappa, får man 2 glassar”

Barnet är på gott humör och pappan passar på att återberätta hur det var igår, att pappan gjorde allt han kunde för att informera om glasstillverkningstiden, att han inte försökte sinka leveranstidpunkten, att barnet blev arg och inte kunde förstå och frågar till sist sin son:

“Casper, när du blir pappa en dag och ska göra glass till ditt barn, hur gör du då för att glassarna ska bli klara i tid?”

“Jag bygger en frys där man kan vrida på ratten och allt blir fryst direkt”

.. och 2028 års nobelpris i fysik går till Casper Samuelsen, förövrigt samma år som hans pappa går i pension.

Lucas är intresserad av knivar. Ja förresten, han är intresserad av sprutare (eldsprutare) men också pinnar som går att fäkta med etc. etc. “Lomandå” säger han. Jag tror han menar “kom an då”.

Igår kväll ville han låna en kniv som låg på diskbänken. Vi har gömt undan våra knivar och förskärare eftersom vi har sett intresset. Men knivar som används måste ju diskas ibland och vi har inte riktigt hittat rutinerna för hur det snabbt ska gå till så att knivarna kan komma undan.

Jag (mitt nöt) hörde plötsligt min mun säga “när du slutar med napp får du börja med knivar”. Han säger förstås genast att han nu slutar med napp. Ni förståer själva att man kan ångra det man en gång har sagt. Nåja…

Imorse försvinner Lucas från vår säng där vi som vanligt dricker kaffe. Vi hör snart hur han går upp i trappan och man hör två knivar som vässas mot varandra, metall mot metall, ni vet hur det kan låta.

Snart ser vi Lucas och Marina får snabbt tag i den farligaste kniven, den stora köttkniven. Han har vässat den mot en smörkniv som jag till och med skulle kunna låta Anton hantera. Lucas har på sig en munkjacka med passande huva, ja han liknar faktiskt en lieman.

Han får gärna ha napp ett par år till….

Idag var jag den som fick stanna hemma med barnen då Marina lyxade till det med ansiktsvård, ögonbrynsfärgning, ansiktsmassage etc. Jag hade fått i uppdrag att försöka hitta nya gummistövlar och regnkläder till Casper under tiden. Lyckades leja ut de två mindre barnen sin farmor och Britta. Uppdraget att handla regnutstyrsel misslyckades dock och jag hämtade hem alla barn och satte igång med maten.

Jag gjorde det enkelt för mig, spagetti och köttfärssås på burk. Lucas brukar vara ivägen vid matlagningen men han brukar numera få lite torr spagetti att tugga på, det håller honom glad och han är inte ivägen, så mycket.

Jag passar på att duka och springer fram och tillbaka, jag hör, aningen vagt, att han vill ha mera men jag fattar inte förrän det är försent….. Jag ser en hand som har lyckats greppa det stora, nästan fulla, 3 kilosförpackningen med spagetti från köksbänken. Handens uppdrag är att få ner förpackningen från köksbänken. Jag vet också att förpackningen har spruckit upp så att hålet är relativt stort. Jag ropar “nej Lucas” och jag ser allting i slowmotion. Jag försöker kasta mig fram och greppa förpackningen, kanske snuddar jag den lite så att förpackningen som är på väg mot golvet nu får lite “skruv”.

Ögonblicket därefter ligger det en stor hög med spagetti, ca 120 cm i diameter mot det ganska smutsiga köksgolvet, höjden uppskattar jag till 50 cm på högsta punkten. Allt ligger i en enda röra, det finns inte 2 spagetti som ligger bredvid varandra. Jag lyckas ändå att rädda stora delar av högen, men ytterligare en läxa har man fått lära sig, ingenting får ligga nära kanten.

Hade jag haft tid skulle jag ha tagit ett foto på eländet, men en Lucas som springer fram och tillbaka på torr spagetti framkallar ett knastrande ljud vilket prioriterade en sanering istället.

Lucas pratar mer och mer. Det är inte bara tjat som kommer över hans läppar utan mer avancerade och ibland slagfärdiga meningar. Här kommer några exempel på vad han då och då stoppar in i konversationerna:

– … för sjutton gubbar (troligen från Casper som helt säkert fått det från Lisa som är förskolefröken på Casper dagis, jag har själv hört henne uttrycka sig på det sättet)

– Det kan du glömma (Helt säkert från Lucas mamma. Lucas mamma är från Flen vilket gör att hon dessutom vinklar upp tungspetsen mot gommen i samband med L:et i “glömma”.)

– Aldrig i livet. (Det här var ett vanligt uttryck som Casper använde för ett tag sedan, nu anammat av lillebror. Livet uttalar han lejvet.

Ofta används ovanstående uttryck i samband med att han är arg eller vägrar följa uppmaningar från hans föräldrar. Men lika snabbt charmar han sin pappa genom att klappa honom på hakan, krama honom eller säga “min pappa” upprepade gånger lite vemodigt.

Humöret växlar fram och tillbaka, arg – glad – arg – glad, det är väl härligt? Är 2,5-åringar alltid på det här sättet eller är det ett speciellt drag som Lucas har?

I torsdags passade Lucas på att tvätta. Det är första tvätten för i år för honom. Nu leder han bland barnen för år 2008. Det blev en grön keps, två “riktiga” par små gröna strumpor. Men eftersom det var grön tvätt så använde han förstås varken tvättmedel eller sköljmedel.

Det har varit en konstig vecka. Det började i söndags, jag kommer hem och upptäcker att vår platt-TV har gått sönder. Färgglada horisontella och vertikala linjer sammanstrålar i en punkt ganska högt upp på TV:n. Lucas verkar först ta på sig detta men efter en del utfrågningar så tar han tillbaka erkännandet. Samma dag upptäcker jag att Nintendo Wii spelet inte längre fungerar. Suck …

Barnen hostar och är allmänt sjuka, Marina försöker komma åt vår underbara läkarvård, lyckas till slut med sjukvårdsupplysningen, på måndagen lyckas hon till och med och med få en tid för Lucas på barnläkarmottagningen i Haninge, Lucas ska få komma på tisdagen.

När tisdagen kommer så är Anton sämre än Lucas, han äter inte längre som förut, hostar, gråter, skriker. Marina tar med sig barnen till barnläkarmottagningen. Marina ringer till mig på jobbet och beordrar mig att avsluta det jag håller på med, jag ska hämta Casper på dagis och därefter dubbelvagnen som kommer att stå kvar på barnläkarmottagningen, hon kommer att ta med sig Anton och Lucas i ambulans och åka in till Sachsska. Jag sätter mig i taxi men snart ringer hon igen, Lucas kan inte åka med jag får komma och hämta honom först på Handens sjukhus. Jag möter upp och får ta hand om Lucas och vagnen, Marina får åka ambulans med Anton.

På eftermiddagen kan de konstatera att Anton har fått RS-viruset, Han måste nu vara kvar på Sachsska, övervakas, sondmatas, få extra syre, behandlas med slemlösande, ventolin, adrenalin, koksaltlösning. De växlar metod för att se vad han “svarar” bäst på.

När jag besöker honom på tisdagskvällen skriker han, jag tar upp honom och han tystnar. På onsdagen skriker eller sover han bara när jag hälsar på. Det är nog den värsta dagen för honom. På torsdagseftermiddagen ler han igen, han är på rätt väg. Marina får utbildning i hur man skall sköta om honom, flöda slemlösande var 3:e timme.

På torsdagen beslutade vi att dopet måste skjutas fram (skulle ha varit på söndag), jag tar med mig Lucas och passar på att göra en del ärenden i Haninge Centrum när jag bokar om tiden.

(Det har varit en eländig vecka, det kan väl bara bli bättre nu.)

Idag fredag, hämtade jag hem Marina och Anton, Casper och Lucas följde med till sjukhuset,

Välkommen hem lilla Anton !

Casper sitter och läser barnens stora leksaksbok vid frukosten idag. Den kom lagom till jul för att alla barn skulle göra föräldrarna fattiga.

Casper bläddrar och inser att en sak som han önskade sig till jul inte hade infunnit sig under granen, “Scuderia Ferrari transportlastbil” (capris 629 kr). Han klagar högljutt och undrar varför han inte fick den.

– “Vi kanske får ta upp diskussionen till nästa jul eller till din födelsedag” säger pappa för att skjuta fram problemet och kanske han helt glömmer bort detta.

– “Den kan vara slutsåld” säger mamma.

– “Slutsåld!? Den är inte slutsåld! Man säljer inte den här – man köper den” säger Casper irriterat.

Idag kom Lucas fram till mig, lyfte upp armarna och mumlade något om att “ta av”. Jag tänkte att det var lika bra att undvika konflikter, så jag tog av honom tröjan. Den var blöt och möjligtvis lite smutsig.

– Släng den i tvätten sa jag (det gäller att öva upp dem tidigt)

Han gick iväg och jag tänkte inte mer på det.

När jag senare står och lagar mat tycker jag att något låter i klädvårdsrummet intill. Det kanske är Marina som dragit igång tvättmaskinen..

Efter middagen kommer Marina och visar upp en ensam tröja som Lucas tvättat i 30 grader, antagligen utan tvättmedel. Men hon frågar om det är jag som har satt igång tvättmaskinen. Hur ska jag tolka det – hmm.

Vi får väl se vem av barnen som tvättar flest gånger i år. Alexander och Lucas ligger lika, Casper och Anton på en delad 3:plats.