I vårt hus är det kaos mest hela tiden. Igår hittades Lucas och Anton nedsvärtade med Caspers kolpulver som fanns i en julklapp med detektivattiraljer. Jag har skrubbat dem (barnen alltså) i badet med tvål men det går inte bort, med tiden försvinner det väl förhoppningsvis. Dessa, ett ögonblicks verk, är vanligt förekommande här. Ingen blev allvarligt skadat, imorgon på dagis kommer de att undra. Hmm, jag ska testa med att inte säga något, bara spela helt ovetande.
Idag hittade jag en burk med kapsyler samt ett kuvert med kapsyler. På kuvertet står det Gunnar. Efter att ha frågat runt i huset har jag förstått att det är Lucas som dragit hem något från dagis. När jag frågar honom så säger han att han har gett dem till mig.
“Jaha, men vad är det för något” frågar jag.
“Det är dina kapsyler pappa” säger Lucas.
“Vad ska jag göra med dem då?” undrar jag.
“Du kan pyssla med mina kapsyler” säger han.
Därmed har jag förstås inga fler frågor och tackar och pussar honom på kinden. Jag är dock fortfarande liten osäker i ägarfrågan men går ner och dricker kaffe istället. Man måste inte ha svar på alla frågor här i livet.
Ett par bilder, dock var det svårt att få dem att vara stilla (aningen hyperaktiva) så ha lite överseende med bildkvalitén.
Försök att titta in i Lucas ögon fast bilden är suddig. Om någon frågar mig skulle jag säga att han har gett uttrycket “full i faan” ett ansikte.
