För en vecka sedan skulle jag och Casper åka iväg på hand första träningsmatch i innebandy. Vi skulle till Vendelsömalmskolan. Lucas följde med för att titta på. I bilen, där han inte kan komma undan, försökte jag få igång lite diskussioner kring spelet. Av erfarenhet vet jag att Casper plötsligt tappar fokus, står och pratar med sin egen målvakt, leker med klubban helt utan att ha koll på var bollen eller motståndarna är.
– Försök att vara där bollen är, var först på bollen Casper, säger jag.
– Försök att vara spelbar, stå inte och sov på plan, försöker jag.
– Jaja, säger Casper.
– Den ena säger att jag ska, den andra säger nåt annat, säger han plötsligt.
– Vad säger du, säger jag mycket undrande.
– Den ena gubben säger “gör som pappa säger” och den andra att jag inte ska.
– Nu förstår jag ingenting, vilka är de här gubbarna, frågar jag.
– De är i min hjärna.
– Vad heter de?
– Karius och Baktus.

Är detta ett gott tecken på livlig fantasi?