Idag på eftermiddagen försvann jag in till stan för att vara med på ett möte. Egentligen börjar jag inte att arbeta förrän på måndag. Då är min pappaledighet över för denna gång. Det finns väl några dagar kvar men det får i så fall bli strödagar. Inskolningen går bra så Anton kommer att gå full tid fr.o.m. måndag.
Under de här 3 månaderna så blir man lite inskränkt i den betydelsen att man träffar inte så mycket nya människor, man ser samma fröknar och samma barn, byter blöjor på samma barn. Man rör sig mellan hemmet, dagis, skola, Willys och hemmet igen. Om man ser nya barn eller nya mammor och pappor på dagis kanske man försöker att snappa upp något, ett namn, ett ansikte. Kanske blir den där pojken en kompis till Anton om några år.
När man som idag åker in till Stockholm så ser man en massa nya ansikten. Det blev nästan för mycket. Jag går i tunneln mellan centralen och T-centralen och blir alldeles vimmelkantig. Måste jag känna igen alla de här personerna? Behöver de hjälp? Ska jag byta blöjor på dem?
Jag har levt isolerad länge men snart är jag tillbaka i vimlet, bland hostande snuviga resenärer. Kombinerat med Antons nya sjuka kompisar så lär det här bli en snörvlig höst och vinter.
