Idag smet jag förbi köerna till livbåtarna. De gamla och barnen först ropade de. Javisst, den yngsta och sjukaste hade redan fått en plats och var redan på väg långt bort från det sjunkande skeppet. En stund efter bad jag att de två andra också skulle få varsin plats. Efter mycket tjat gick de med på det.

Min fru hade tidigt sagt att hon inte bryr sig om den stundande katastrofen. Sjunker vi så sjunker vi sa hon. Men jag ville nog egentligen rädda mig om det fanns möjlighet. Kapten hade sagt att alla skulle gå i livbåtarna när det var dags för oss, alla vi som fanns kvar på skeppet.

Så alla våra barn var nu på väg sedan ett par veckor. När jag sa till min fru att hon skulle ta chansen om hon fick den, så blev hon nog lite förundrad. Hon hade nog tänkt att vi skulle gå i samma livbåt eller gå ner i djupet tillsammans, hon och jag.

Så när jag ikväll ringde henne från min livbåt så vet jag inte om hon blev glad för min skull eller kanske stressad över att hon fortfarande var kvar, alla livbåtar var fortfarande överfulla.

Men när jag fick gå ombord så skyllde jag inte på någon krämpa eller ålder, jag bara sänkte rösten och frågade: Finns det kanske plats för mig också?

Så nu har Anton fått sin andra dos och jag fick min..