Rusar hem, diskuterar med Casper per telefon. Jag ska plocka fram hans dator som jag gömde häromdagen, som straff för hans dåliga uppträdande.

Kommer hem, plockar fram datorn, lägger 3 paket bacon för upptining i kallt vatten, iväg till förskola och hämtar Anton. Sedan blir det att hämta Lucas. När vi går till ingången tittar Lucas ut genom fönstret, ropar, vad blir det för middag? Pasta Carbonara, och Lucas skiner upp. Sedan går jag in på skolan, Lucas letar efter sin jacka och jag pratar med pedagogerna. Plötsligt börjar Lucas gråta, hittar inte sin jacka. Den ligger på golvet och han kan sluta gråta. På väg hem så förvinner båda pojkarna till ett par kompisar och jag kan inte hindra dem annat än med förmaningar, de ska vara hemma inom en halvtimma.

Hem, börja med maten, avstyra lite bråk precis innan allt är klart. Lucas och Anton hade kommit hem ganska snart och fick väl inte komma in och leka. Vi äter och Marina är på väg hemåt, hon ringer och berättar exakt var hon befinner sig.

– När ska du sätta upp studsmattan pappa, säger Casper.
– Vilken fredag sätter du upp studsmattan? Den här fredagen eller nästa?
Jag börjar fundera, tänker att det är lika bra att sätta upp den denna helg. Men en fjäder är uttöjd. Mina tankar går vidare. Studsmattan borde vara 4-5 år och kanske vi borde köpa en ny studsmatta nästa år. Då kan jag spara på lite reservdelar, fjädrar. Undrar om det finns reservdelar att köpa, troligtvis inte. Ungefär så långt kommer jag i mitt eget tysta resonemang.
– Pappa, sätter du upp studsmattan den här fredagen eller nästa?

Plötsligt hör jag Lucas, han är redan på väg in till Anton som är i vardagsrummet, men en röst och uttryck som kanske skulle passa mig bättre, men nu kommer det från Lucas istället.

– Nu ska vi bara höra vad du säger Anton. Tycker du att vi ska sätta upp studsmattan den här fredagen eller nästa?

Jag hör inte Antons svar men snart kommer Lucas tillbaka.
– Då blev det den här fredagen, vi är överens.

Här gäller det bara att utföra det som har bestämts, tydligen.