Jag lägger Lucas och han sprudlar av tankar och frågor. Han berättar att han har, som det heter i hans värld, klarat ut två banor åt Casper (Indiana Jones på Wii). Han hade köpt alla gubbar utom två. De kostade för mycket.
– Jaha, kan man komma tillbaka i spelet och köpa dem, frågar jag.
– Nej, svarar han.
– De kostar miljoners miljarders ett.
Jag har varit på föräldramöte ikväll och jag har åter fått i mig vetskapen om hur viktigt det är med skolan.
– Om det går väldigt bra för dig i skolan kanske du får ett välbetalt arbete, säger jag till Lucas.
– Du kanske blir rikare än mig och mamma, fortsätter jag.
– Nej, jag ska inte jobba, säger han. Det är jobbigt.
– Men du skulle ju jobba på Lego och bygga nya modeller.
– Nej, jag orkar inte bygga upp…
Han har tidigare pratat om att arbeta på just Lego och även om jag egentligen aldrig har trott att han skulle börja arbeta just där så var ju detta ett bakslag. Nu måste man börja “pusha” lite för skola och arbete. Annars kan det ju gå illa. Jag fortsätter med mina resonemang.
– Om du inte arbetar kanske du inte kan köpa mat, säger jag.
– Jag behöver ingen mat, svarar han.
Vi har druckit te hela familjen tidigare på kvällen och jag fortsätter.
– Men du kanske vill dricka te?
– Jag tar bara lite vatten och socker.
Detta lät ju inte bra, Förutom att han tror att socker är gratis så är det ju inte så nyttigt och inte det bästa för Lucas. Jag försöker tona ner och avsluta kvällens samtal.
– Nåja, du får väl komma hem och äta ibland, säger jag.
Nu är det tyst några sekunder och jag justerar uttalandet en aningen.
– Eller du kanske inte har flyttat hemifrån, du kanske bor hemma?
– Om du vill att jag ska bo någon annanstans så kan du själv flytta säger Lucas.
Nu ser jag genast framför mig hur jag och Marina är tvungna att byta boende 3 ggr till, i syfte att barnen “flyttar hemifrån”. Hur ska detta sluta?
