Blogg

– En massa barn såg en massa fåglar idag, säger Lucas.

Jag håller på att lägga Lucas, lampan är släckt och ett svagt ljus kommer in från dörren. Jag kan bara se Lucas svagt när vi ligger på sängen. Jag hörde inte riktigt vad han sa, jag hörde något om en massa fåglar. Jag tänker att det är vårdagjämning att Lucas har sett ett fågelstreck med massvis med fåglar på väg norrut. Men jag frågar om och han svarar.

– En massa barn barn såg en massa döda fåglar, upprepar han. Jag hajar till.

– Vad säger du, var de döda?

– Ja massvis, på skolgården.

– Vad var det för fåglar, frågar jag.

– Det var hackspettar.

– Var det några lärare som såg dem, undrar jag aningen misstänksamt.

– Nej, bara barn.

– Vad hade hänt med fåglarna?

– Det var nog en räv, svarar Lucas. Han använde ordet “nog” men i övrigt kom svaret snabbt och självsäkert.

– Man kunde se rävtassar på magen. En hackspett hade blod i ansiktet.

– Vilken färg hade fåglarna, undrar jag.

– Svarta och vita, svarar han snabbt.

– Hur många fåglar var det?

– Det var 5 stycken och det var 11, 12 barn

– Vad gjorde ni med dem?

– Vi begravde dem i snön.

– Med en spade?

– Nej, vi hackade med fötterna.

– Men då kommer de upp när snön försvinner, säger jag.

– Nej, jag hackade sönder asfalten och sedan hackade de andra upp jorden, säger han och fortsätter.

– Sedan begravde vi dem och la på grus och sedan asfaltsbitarna.

– Hade de varsin grav, undrar jag.

– Nej, alla ligger i samma grop.

– Finns det någon gravsten, jag är ganska nyfiken men vill även se om han försvinner bort från sin stadiga linje.

– Nej, då kan någon hitta dem.

Nu har jag inte så mycket fler frågor och är tyst en stund. Jag måste smälta historien.

– För ett tag sedan såg jag och Theodor en mördare, fortsätter han. Han satt i ett träd och hade en vit mask och en kniv i handen. Det var plankor i trädet.

– Hur vet du att han var en mördare, undrade jag.

– Han hade 5 knivar och det var blod i trädet, han såg inte oss.

Nu måste jag ändå ställa frågan.

– Lucas, är allt det här sanning? Nu vill jag att du tittar mig i ögonen och säger om du har skojat med mig.

– Nej, jag orkar inte, jag vill sova nu pappa.

Man ska väl tro på sina barn?