Som vanligt så är det stressigt på morgonen men barnen (Lucas och Anton) är redan klara att gå iväg vid kvart i åtta. De frågar båda vilka ämnen de har och jag letar upp schemat i Schoolsoft, läser upp.
Anton har matematik men han säger att det har han inte alls, han har matteprov.
– Jaha, vad bra, säger jag. Själv tycker jag att det låter roligt och tänker för en sekund att jag gärna tar platsen och går dit och gör provet. Men det får jag ju inte. Jag saknar egentligen skolan lite grann och kanske speciellt matten.
– Lycka till då, säger jag.
– Jag är redan “lyckad” säger Anton direkt och ser allvarlig ut.
– Jaha, betyder det att du är duktig, undrar jag?
– Ja, svarar han.
Det känns ju skönt att höra.
På kvällen frågade jag om det hade gått bra med provet och det hade det såklart 
