Blogg

… för Lucas. Han har tidigare suttit framför datorn, tittat på Youtubeklipp på Lego Star Wars och skrikit och ropat när klippet tagit slut. Jag har sprungit till honom var 5:e minut och klickat på en ny filmsnutt, försökt att pedagogiskt visa hur man klickar. Det har aldrig hjälpt.

Imorse ville han titta på Lego Star Wars igen. Jag har lärt mig hur man skapar listor på klipp så att jag slipper springa var 5:e minut. Jag har klippsamlingar på Lego Star Wars som räcker timmar. Plötsligt säger han:

– Jag klickar. Och han klickar. Nästa filmsnutt sätter igång.

Så detta klick är den riktiga starten för Lucas på Internet. Nu gäller det bara att bromsa honom (framöver), typ:

– Lucas, du kan inte sitta uppe hur länge som helst med datorn, du har ju skola imorgon.

Ja, jag tyckte om att bubbla med sugrör när jag var liten, det hände och fick hända kanske 3 ggr när jag var liten – Eller? Jag tror inte mamma och pappa var så glada på mig. Kanske var det också så att jag passade på att bubbla när mina systrar bubblade.

Hela denna semester har det bubblats, värst är Anton. Han lyder inte. Han hör han vet han förstår – men han lyder inte.

Varför får man inte bubbla egentligen och varför har jag satt upp denna regel??
Kanske för att det finns risker förknippade med bubblande. På vår resa finns det 10 betalda luncher och 10 betalda middagar. Vid varje måltid kommer det in 3 höga glas med läsk, Cola, Fanta eller Sprite och dessutom is i varje glas. Sammanlagt kommer det att bli 60 glas läsk till vårt bord med relativt stor vältrisk. (Jag brukar suga ut 1,5-2 cm ur varje glas innan barnen får sitt glas.)

Jag tror att det hittills har fallit 2 välfyllda glas. Häromdagen när jag hämtade min mat på lunchen återkommer jag till vårt bord. En servitör har dragit ut stolar, beredd med skurtrasa. Jag tänker att: Nåja, vi har ändå klarat oss ganska bra hittills.
Denna gång var det Marina som hade haft ut sitt halvfyllda ölglas. Hon hade någon bortförklaring som jag inte lyssnade så noggrant på.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Här på vår semester i Turkiet äter vi mat i en restaurang där vi bara går och hämtar det vi vill ha. Även barnen har sina köer. Vi får 7 frukostar och 5 middagar och 5 luncher per vecka. Varje lunch eller middag finns det glass för barnen. Man tar en strut eller skål, fyller på med chokladkräm/kolakräm och lägger i kulor av vanilj, jordgubb eller choklad.

Alla mina barn vill börja äta från botten. Vad är det för dumheter??!! Det resulterar i tröjor med chokladfläckar. Inte ens när man påtalar dumheten och sambandet med smutsiga kläder så ändras beteendet. Men snart är det slut på glassen, sitter nu och väntar på att bussen ska komma och hämta oss för hemfärd. Det ska bli skönt att komma hem även om vi har haft det riktigt bra här i Side.

(Anton denna gång)

Varje dag, ett par ggr om dagen hittar vi Anton i eller utanför hissen i närheten av restaurangen (Turkiet/Sunwing). Efter maten sticker först Casper till TV-rummet, sedan Lucas och sedan vill Anton iväg. Han bedyrar att han inte ska till hissen. Med sina blåa ögen tittar han rakt in i mina och säger att han inte vill dit. Nästan varje gång hittar vi honom där när vi druckit klart kaffet. Ibland får jag springa iväg från kaffet eftersom larmknappen i hissen har tryckts in av.. just det, Anton.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

De senaste dagarna har Anton varit ute och cyklat en hel del, gärna då på en liten tvåhjuling med stödhjul. Och nu börjar det gå snabbt, han försvinner på bara några sekunder bort till korsningen eller till vändplan. Idag ville han upp på den cykel utan stödhjul som Lucas har och som är beskaffad med ett handtag så att man kan gå bakom och hålla balansen åt honom.

Lucas kan inte cykla än, han är ju bara 4 år men vi tränar ibland. Anton nådde inte riktigt ner till att kunna ha båda fötterna på pedalerna hela tiden men det hindrade inte honom, jag gick efter honom en bit och släppte faktsikt taget ett par sekunder. Nu får Lucas akta sig så inte 2,5 åringen blir före honom med att cykla utan stödhjul. Anton har ju som sagt en järnvilja.

Idag åt vi pizza. Alla barn hade fått varsin bit men Anton höll mest på med annat vid bordet. Så då får man ju ta till en del knep. Än så länge fungerar det ganska bra med att låtsas vara väldigt intresserad av Antons mat, man tar en gaffel, spetsar en köttbulle eller något annat som ligger på hans tallrik. Sedan närmar man sig med sin mun men är ändå ganska nära hans mun. Plötsligt tar han över och äter upp det man har på gaffeln. Egentligen vill han inte ha men drivkraften att någon annan inte skall få hans mat är ännu större.

Så nu ligger alltså en pizzabit nästan orörd på hans tallrik, han som har ropat efter pizza precis som storebröderna den sista timmen. Jag tar tag i hans pizzabit, öppnar min mun och säger:

– Mmm, vad gott nu äter jag upp din pizzabit.

Anton rycker till sig pizza biten inklusive min hand och biter till. Han får in mitt vänstra ringfinger i munnen och likt en pitbullterrier biter han till. Jag försöker att få ut fingret men hans tänder släpper in taget, han bara biter hårdare, rakt över nageln. Jag får skrika högt, rakt ut av smärta och med stor kraft får jag till sist ut fingret. Jag känner hur blodet pulserar under nageln och det gör riktigt ont en bra stund efteråt.

Det går rykten om att en pitbullterrier låser sina käkar när det biter sina offer men det är inte sant, likt Anton så är viljan så stark så när man har fått tag på det man vill ha så släpper man helt enkelt inte taget…

.. en vardag innan dagis och skola. Alla har varsin T-shirt med sitt eget namn på.

.. okammade men sams, en ovanlig upplevelse nuförtiden.

.. Ni som har läst det tidigare inlägget om snöskeppet, som ni säkert förstår så blev det ett inköp. Jag bifogar en bild på hur det ser ut, eller såg ut för några dagar sedan. I skrivande stund är det endast legobitar strödda lite varstans, bitar till ett värde av 349 kr. (Casper var den som ledde arbetet med att bygga ihop rymdskeppet)