Innan sommaruppehållet var Lucas med en gång av tre möjliga. Jag var väldigt osäker på om detta skulle gå vägen eftersom det var mycket krångel. Vi åkte till Lyckeby men han vägrade vara med och den träning han var med på avbröt han i förtid.
För några veckor sedan köpte vi riktiga fotbollsskor och benskydd som han bedyrade att han inte skulle använda. Jag har också fått inbetalningskort för Lucas medverkan i föreningen på närmare 1000 kr som jag avvaktat med att betala eftersom allt är så osäkert.
Nåja, idag kl 17 skulle det vara träning igen. Jag plockar ihop hans saker, förbereder. Jag är ensam vuxen hemma och allt måste klaffa. Plötsligt förstår jag att Anton har somnat i soffan, inte enligt planerna. Han är svårväckt vid denna tid men jag chansar på att bära honom till cykelvagnen, det sista jag gör så kanske han kan sova kvar i den under träningen. Det börjar bli bråttom, jag kallar ner Lucas från Wii:et och jag sätter på honom strumpor, benskydd och försöker trä på första skon. Det går inte, vi pressar men det är fortfarande svårt. Jag tar av skon och jag inser att ytterligare ett papper är intryckt längst in i skon – puh. Han vägrade ta på sig heltäckande byxor men jag bråkar inte om det. Boll vill han inte ha med sig men vattenflaskorna är OK. Han väljer att ha kvar tröjan som han hade på sig – inget bråk om det heller.
Jag lyfter upp Anton, har nycklarna till hands, låser och får ner Anton i cykelvagnen. Han vaknar men protesterar inte så mycket. Allt verkar gå bra.
Lucas springer glatt in på planen bland de andra 5-6-åringarna. Då och då springer han av plan och dricker vatten. De är 14-15 killar i samma ålder. De tränar och sedan blir det match, röda mot gula. Jag pratar med grannen och plötsligt har spelet avstannat, en kille är tydligen kissnödig och springer bort längs staketet till en skogsdunge. Jag hör från olika håll, olika killar att de är kissnödiga. Jag ser 3-4 killar stå bredvid varandra vid skogsdungen. De byter av varandra, en kommer dir, två går därifrån. Nu springer Lucas fram till mig. Han är kissnödig.
“Spring bort till de andra killarna vid skogsdungen” säger jag. Han springer. När han kommer fram är en annan klar. Grannens kille springer fram till sin mamma, också kissnödig. Jag tror att samtliga killar under dessa 5 minuter har varit borta i dungen. Jag påminns av en Monty Pytonsketch där det är löpartävling för inkontinenta och ler lite. Matchen kommer igång igen.
Lucas kommer ut vid en snabb drickapaus när jag står och pratar med lagledaren.
“Jag är bäst pappa” säger Lucas. Det låter positivt och även om jag inte tycker att han är den farligaste spelaren på planen så vill jag inte säga sanningen till honom.
“Jag är bäst på att inte ta bollen” säger han och ler och springer sedan in på planen igen.
När vi kommer hem igen vill Lucas omedelbart ha av sig strumpor och skor och jag hjälper honom. Han går direkt in i duschen och jag tror inte mina ögon och öron, Casper har man fått tvinga och hota för att få in honom där efter träning eller match.
“Tränaren sa att vi skulle duscha” säger Lucas.
Kommer det att vara så här enkelt nästa gång?? Och vad har jag för son som vid 5 års ålder kan skämta om att han är bäst på att inte ta bollen??
Det är väl bäst att betala in de 900 kr tror jag….
