Blogg

Idag lyckades jag äntligen få med mig båda minstingarna upp på toppen. Vi åkte 4-stolsliften och både Anton och Lucas satt och pratade. Lucas sa något om fattiga människor. Jag undrade vilka de var, var de bodde.

– De bor i öknen, säger Lucas.
De verkar inte ta någon notis om mitt inlägg att det kanske finns olja där.

– I öknen regnar det sand, säger Anton.
Det håller inte Lucas med om och fortsätter:

– Sverige är ett krigarland, därför är vi inte fattiga.

– Krigar vi mot fattigdomen, undrar jag?

– Ja det gör vi, säger Lucas.

Sittliftar är nog bra för filosoferandet..

Jag lägger Lucas och han sprudlar av tankar och frågor. Han berättar att han har, som det heter i hans värld, klarat ut två banor åt Casper (Indiana Jones på Wii). Han hade köpt alla gubbar utom två. De kostade för mycket.

– Jaha, kan man komma tillbaka i spelet och köpa dem, frågar jag.
– Nej, svarar han.
– De kostar miljoners miljarders ett.

Jag har varit på föräldramöte ikväll och jag har åter fått i mig vetskapen om hur viktigt det är med skolan.

– Om det går väldigt bra för dig i skolan kanske du får ett välbetalt arbete, säger jag till Lucas.
– Du kanske blir rikare än mig och mamma, fortsätter jag.
– Nej, jag ska inte jobba, säger han. Det är jobbigt.
– Men du skulle ju jobba på Lego och bygga nya modeller.
– Nej, jag orkar inte bygga upp…

Han har tidigare pratat om att arbeta på just Lego och även om jag egentligen aldrig har trott att han skulle börja arbeta just där så var ju detta ett bakslag. Nu måste man börja “pusha” lite för skola och arbete. Annars kan det ju gå illa. Jag fortsätter med mina resonemang.

– Om du inte arbetar kanske du inte kan köpa mat, säger jag.
– Jag behöver ingen mat, svarar han.

Vi har druckit te hela familjen tidigare på kvällen och jag fortsätter.

– Men du kanske vill dricka te?
– Jag tar bara lite vatten och socker.

Detta lät ju inte bra, Förutom att han tror att socker är gratis så är det ju inte så nyttigt och inte det bästa för Lucas. Jag försöker tona ner och avsluta kvällens samtal.

– Nåja, du får väl komma hem och äta ibland, säger jag.

Nu är det tyst några sekunder och jag justerar uttalandet en aningen.

– Eller du kanske inte har flyttat hemifrån, du kanske bor hemma?
– Om du vill att jag ska bo någon annanstans så kan du själv flytta säger Lucas.

Nu ser jag genast framför mig hur jag och Marina är tvungna att byta boende 3 ggr till, i syfte att barnen “flyttar hemifrån”. Hur ska detta sluta?

Det är läggdags, jag har försökt lägga Lucas men misskyckades med det. Lucas skulle istället lägga Anton och det slutade inte på det sättet jag hade hoppats, en massa ljud och stök. Jag gav istället Casper massage och lade honom sedan. När jag var klar kom Anton uppgiven och säger att jag ska lägga honom. Jag går in till honom och letar efter täcket. Det ligger över en låda. När jag tar upp täcket visar det sig att Lucas har krupit ned i den relativt lilla lådan. Eftersom jag nu är trött på Lucas upptåg så beslöt jag mig för att lägga honom istället vilket Anton godkände.

Jag bär iväg Lucas till hans rum.

– Mamma ska lägga mig.

– Nej, jag lägger dig, säger jag.

– Mamma ska lägga mig, upprepar han.

– Du är dum pappa. Du är dum.

– Nej jag är inte dum, svarar jag.

– Jo du är dum, du fattar ingenting. Jo i låtsasheten fattar du men i verkligenheten….

Jag säger inget utan inväntar Lucas sömn som nu kommer ganska snabbt. Nya ord hittar han på då och då och jag tror att han använder dem rätt.

Rusar hem, diskuterar med Casper per telefon. Jag ska plocka fram hans dator som jag gömde häromdagen, som straff för hans dåliga uppträdande.

Kommer hem, plockar fram datorn, lägger 3 paket bacon för upptining i kallt vatten, iväg till förskola och hämtar Anton. Sedan blir det att hämta Lucas. När vi går till ingången tittar Lucas ut genom fönstret, ropar, vad blir det för middag? Pasta Carbonara, och Lucas skiner upp. Sedan går jag in på skolan, Lucas letar efter sin jacka och jag pratar med pedagogerna. Plötsligt börjar Lucas gråta, hittar inte sin jacka. Den ligger på golvet och han kan sluta gråta. På väg hem så förvinner båda pojkarna till ett par kompisar och jag kan inte hindra dem annat än med förmaningar, de ska vara hemma inom en halvtimma.

Hem, börja med maten, avstyra lite bråk precis innan allt är klart. Lucas och Anton hade kommit hem ganska snart och fick väl inte komma in och leka. Vi äter och Marina är på väg hemåt, hon ringer och berättar exakt var hon befinner sig.

– När ska du sätta upp studsmattan pappa, säger Casper.
– Vilken fredag sätter du upp studsmattan? Den här fredagen eller nästa?
Jag börjar fundera, tänker att det är lika bra att sätta upp den denna helg. Men en fjäder är uttöjd. Mina tankar går vidare. Studsmattan borde vara 4-5 år och kanske vi borde köpa en ny studsmatta nästa år. Då kan jag spara på lite reservdelar, fjädrar. Undrar om det finns reservdelar att köpa, troligtvis inte. Ungefär så långt kommer jag i mitt eget tysta resonemang.
– Pappa, sätter du upp studsmattan den här fredagen eller nästa?

Plötsligt hör jag Lucas, han är redan på väg in till Anton som är i vardagsrummet, men en röst och uttryck som kanske skulle passa mig bättre, men nu kommer det från Lucas istället.

– Nu ska vi bara höra vad du säger Anton. Tycker du att vi ska sätta upp studsmattan den här fredagen eller nästa?

Jag hör inte Antons svar men snart kommer Lucas tillbaka.
– Då blev det den här fredagen, vi är överens.

Här gäller det bara att utföra det som har bestämts, tydligen.

Imorse, på väg till skolan med Lucas och Anton så ville jag veta hur Lucas
ser på världen. Jag sa att solen är väldigt stor.

– Ja, säger Lucas och den är högt uppe, högre än flaggstången, han
pekar.
– Men vet du om jorden snurrar runt solen eller om det är solen som
snurrar runt jorden, frågar jag.

– Solen och Natten snurrar runt jorden säger han självsäkert.

– Lucas, Visst är det roligt att Ellen har fått en liten bebis, frågar jag.
– Nej, svarar han kvickt. För nu får man inte längre säga några fula ord för då kommer bebisen säga dem.

Vi sitter på båten Gabriella och äter frukostbuffé. Marina och Lucas är ute och förser sig, Casper sitter mittemot mig med sitt Nintendo XL. Lucas kommer med ett fat med en liten munk, sätter sig.

– Jaha, du hittade dessertbordet, säger jag. Jag var inte så glad över att han hittat “socker” men tycker att det är bra att han har gått iväg på egen hand och hittat något.
– Ja, säger han och tar en bit, tycker att det är gott. Casper ser detta och frågar om han får smaka en bit. Lucas säger “Nej”.
– Casper, det finns på dessertbordet ungefär 5 meter åt det håller, säger jag och pekar.
– Lucas, kan jag få smaka, fortsätter Casper.
– Om jag får spela på ditt Mario, varje dag. Lucas börjar nu förhandla.
– Ok, säger Casper nästan direkt, varje dag under 1 månad. Ett motbud.
– Ok säger Lucas, och ger Casper en del av den lilla munken. Casper smakar och går direkt till dessertbordet och tar en egen. Han är tillbaka på 10 sekunder. Sedan går Lucas iväg och hämtar fyra munkar till.

Jag sitter fascinerad och lyssnar på förhandlingarna men vem kommer att
se till att allt detta som avtalas upprätthålls? Är det jag kanske? Vem
är förloraren?

Jaha, vi åkte på en Helsingforstur och lyckades pricka in slutet av stormen Emil på väg till just Helsingfors. En stund efter en ganska tidig sängläggning beroende på barn som var totalt omöjliga så gick vi antagligen in på djupare vatten. Jag vaknade till och började fundera på hur högt vågorna gick. Man märkte att båten påverkades ganska mycket och även om “Gabriella” är ett stort fartyg så gick det upp och ner hela tiden. Det verkade bara vara jag som var vaken. Mina tankar gick till Estonia, bogportar. När fören gick ner djup i vattnet lyssnade jag efter knakljud och jag tyckte mig märka något ljud som också kunde vara vågor. Hur länge håller ett skrov, det måste ju nötas ut, mattas av?

När man var högst upp och sedan på väg ner kändes det lite grann som en luftgrop. Jag lyssnade efter om folk var på väg ut från hytter för att söka livbåtar, inget verkar hända. De säger inget i högtalarsystemet, de kanske chansar på att inget ska hända och vill inte informera passagerarna i onödan om man inte behöver. Jag har svårt att somna. Vi kommer in på lugnare vatten men efter några minuter börjar det igen, ännu högre vågor, jag förblir vaken. Ska man klä på sig dunjackan eller suger den åt sig vatten och blir otymplig när man tvingas hoppa från båten? Kanske den ändå värmer det närmsta vattnet så man inte fryser ihjäl så snabbt?

Kommer Casper att klara sig själv? Jag får försöka ta hand om Lucas och Marina ta hand om Anton under räddningsaktionen. Jag somnar men vaknar igen, vet inte om jag har sovit eller varit vaken, nya vågor – var är vi, vad är klockan, när kommer vi in i skärgården, har Helsingfors en skärgård, nya frågor men inga svar. Jag vill inte tända och väcka resten av familjen, oroa dem med mina tankar. På morgonen vaknar vi alla och jag inser att vi är i säkerhet.

Vid frukostbordet diskuterar vi, jag och Marina nattens höga vågor och det visar sig att hon också varit vaken. Vi är olika hon och jag. Hon har istället legat och fnissat tyst, tänkt och sjungit för sig själv, barnsånger, typ: “vågorna, vågorna, vågorna, så skummet yrde. Hon och jag, vi är olika.