Blogg

Det regnar och man är på väg någonstans. Man stiger ut från T-banestationen, det duggar lite, jag har med mig paraplyet och känner mig bra. Jag tog med paraplyet och nu regnar det, jag är lite bättre än de andra som trodde att det skulle vara uppehåll.

Nu närmar jag mig, jag måste ta beslutet snart. Ska jag eller ska jag inte. Jag kommer till en tunnel. Tunneln är 5 meter, 20 meter eller kanske 50 meter. Ska jag slå ihop paraplyet eller inte. Det ser lite löjligt ut att ha det uppfällt ovanför huvudet när man går igenom en tunnel. Men är det OK att gå 5 meter. Äsch, jag sänker paraplyet och bara markerar lite att jag fattar att det inte längre regnar. Men hur lång tunnel skall det vara innan också måste fälla ihop paraplyet?

I veckan blev jag helt säker. Jag vet egentligen inte varför jag inte tidigare har kollat upp det. Kanske har jag varit så säker tidigare, att han är min.

Men plötsligt kunde jag inte förneka honom heller. Jag såg hans pekfingernagel, jodå, det var en riktig samuelsennagel. Istället för en svag topp, en fint rundad nagel som liksom fulländar ett “runt” finger så är nageln som en balja istället. I många år har jag trott att nageln kommer räta ut sig, först bli rak och sedan böja sig runt fingret. Men åren går och inget händer. Så här är jag skapt och även Anton. Han är min son.