I veckan blev jag helt säker. Jag vet egentligen inte varför jag inte tidigare har kollat upp det. Kanske har jag varit så säker tidigare, att han är min.
Men plötsligt kunde jag inte förneka honom heller. Jag såg hans pekfingernagel, jodå, det var en riktig samuelsennagel. Istället för en svag topp, en fint rundad nagel som liksom fulländar ett “runt” finger så är nageln som en balja istället. I många år har jag trott att nageln kommer räta ut sig, först bli rak och sedan böja sig runt fingret. Men åren går och inget händer. Så här är jag skapt och även Anton. Han är min son.
