Blogg

Jag hör hur det strilar från badrummet på övervåningen. Jag frågar Marina om hon har tillåtit barnen att bada i stora badkaret? Hon svarar nej.

Jag hinner inte så mycket mer förrän Lucas kommer nerspringande i trappan, in i vardagsrummet där Anton sitter och väntar på att jag ska ladda DVDn med en barnfilm. Lucas är tydlig i sin information till Anton, en liten sorglig ton kan dock höras i tonfallet:

– Anton, du kan inte vara med däruppe. Vi ska ha en mysig stund däruppe och du kan inte vara med.

Sedan springer han glatt iväg igen.

Den åkte för några minuter sedan i samband med att vi försökte ge honom lite hostdämpande medicin, Lepheton – Desentol, som vi införskaffade idag. Han har hostat i 3 veckor och på barnläkarmottagningen idag kom vi överens om att han hostar för att han hostar för att han hostar o.s.v. Det gäller att “bryta” detta och då testar vi denna medicin.

Så hans vägran att få in den lakritsluktande medicinen resulterade i att den lilla sprutan antagligen kom för nära tanden samtidigt som Lucas försökte värja sig. Marina försökte hålla honom stilla medan jag letade efter en glugg. Numera finns det alltså en bra glugg för vi fortsätter ju med medicinen imorgon.

Tandfen kommer nog i natt och byter ut den lilla underkäkstanden mot en guldpeng.

Jag kommer ut i köket, Anton sprayar köksrengöring på diskbänken och lite varstans. Jag blir förstås arg och skäller lite. Lucas och Anton har samtidigt byggt koja i köket vilket innebär att filtar och kuddar ligger över stolar.

Jag säger till Anton att det här med sprayen var dumt gjort och att han ska säga förlåt till mamma. Anton sticker iväg men jag hör inget förlåt.

Efter någon halvtimme är jag och Anton i köket igen, Marina kommer in.

– Förlåt, säger Anton till mamma.
– För vadå? Vad har hänt?
– Inget, svarar Anton.
– Men vad har hänt då?
– Jag sa förlåt, säger Anton lite irriterat.

Marina förstår ingenting men jag sitter skrattar lite inombords.

Lördagmorgon, jag och Anton halvligger i soffan bredvid varandra, Marina sitter (som vanligt) och skriver på datorn, något om barns lärande. På TV går det ett barnprogram som jag slötittar på. Marina försöker att stava till aritmetik, jag hjälper henne.

– Vad är egentligen aritmetik, undrar hon.
– Ehh, något matematiskt svarar jag.
– Du får slå upp det på Wikipedia.
– Tyst säger Anton och håller ett finger framför munnen, tittar in i mina ögon. Jag tittar på TV.
– Och jag tittar på dig. Jag försöker att skoja bort det lite.
– Jag är ingen TV svarar han.

En film med nya videokameran, Lucas bygger vakthem.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Idag har jag varit med Casper till Farsta Simhall. Han går på simskola och jag tycker att det tar en väldig tid att få igång simningen. Vi har hållit på och tragglat i snart 3 år, först var det väl mest vattenlek och även om han kan simma nu så verkar det som att de vill hålla honom kvar för att få stil på simningen.

Själv simmade jag 500 meter bastade och tog det lugnt. När det var några minuter kvar av Caspers pass så tittar jag in genom glaset till lilla bassängen där de håller till. Jag har inga glasögon på mig och allt är lite suddigt. Jag ser något barn som simmar ryggsim i cirklar. Jag antar att det kan vara Casper, skulle vara precis likt honom. Efter 2 varv så kommer fröken och rättar till allt.

Jag frågar honom senare om dessa cirklar och jan erkänner att han har lite dålig kontroll när det gäller ryggsim. Själv tror jag att han trycker till lite mer med vänster fot och får lite extra sväng åt vänster.

I veckan blev jag helt säker. Jag vet egentligen inte varför jag inte tidigare har kollat upp det. Kanske har jag varit så säker tidigare, att han är min.

Men plötsligt kunde jag inte förneka honom heller. Jag såg hans pekfingernagel, jodå, det var en riktig samuelsennagel. Istället för en svag topp, en fint rundad nagel som liksom fulländar ett “runt” finger så är nageln som en balja istället. I många år har jag trott att nageln kommer räta ut sig, först bli rak och sedan böja sig runt fingret. Men åren går och inget händer. Så här är jag skapt och även Anton. Han är min son.

Så här ser en vanlig dag ut på väg till dagis. Det är Lucas som sjunger på Star wWars och Anton, en nybliven 3-åring, är sur.

<!–
WriteFlash('’);
//–>