Igår gick vi på promenad i blivande Vega Stad.
Ibland behövdes paraply som man kan snurra med …
… precis så var det … och dessutom så var detta inte något speciellt annat än att jag testade Marinas telefon som kan skapa animerade foton 🙂
Tyvärr kan man inte lägga in animerade direkt i facebook, det fick bli på det här sättet.
Jaha, vi åkte på en Helsingforstur och lyckades pricka in slutet av stormen Emil på väg till just Helsingfors. En stund efter en ganska tidig sängläggning beroende på barn som var totalt omöjliga så gick vi antagligen in på djupare vatten. Jag vaknade till och började fundera på hur högt vågorna gick. Man märkte att båten påverkades ganska mycket och även om “Gabriella” är ett stort fartyg så gick det upp och ner hela tiden. Det verkade bara vara jag som var vaken. Mina tankar gick till Estonia, bogportar. När fören gick ner djup i vattnet lyssnade jag efter knakljud och jag tyckte mig märka något ljud som också kunde vara vågor. Hur länge håller ett skrov, det måste ju nötas ut, mattas av?
När man var högst upp och sedan på väg ner kändes det lite grann som en luftgrop. Jag lyssnade efter om folk var på väg ut från hytter för att söka livbåtar, inget verkar hända. De säger inget i högtalarsystemet, de kanske chansar på att inget ska hända och vill inte informera passagerarna i onödan om man inte behöver. Jag har svårt att somna. Vi kommer in på lugnare vatten men efter några minuter börjar det igen, ännu högre vågor, jag förblir vaken. Ska man klä på sig dunjackan eller suger den åt sig vatten och blir otymplig när man tvingas hoppa från båten? Kanske den ändå värmer det närmsta vattnet så man inte fryser ihjäl så snabbt?
Kommer Casper att klara sig själv? Jag får försöka ta hand om Lucas och Marina ta hand om Anton under räddningsaktionen. Jag somnar men vaknar igen, vet inte om jag har sovit eller varit vaken, nya vågor – var är vi, vad är klockan, när kommer vi in i skärgården, har Helsingfors en skärgård, nya frågor men inga svar. Jag vill inte tända och väcka resten av familjen, oroa dem med mina tankar. På morgonen vaknar vi alla och jag inser att vi är i säkerhet.
Vid frukostbordet diskuterar vi, jag och Marina nattens höga vågor och det visar sig att hon också varit vaken. Vi är olika hon och jag. Hon har istället legat och fnissat tyst, tänkt och sjungit för sig själv, barnsånger, typ: “vågorna, vågorna, vågorna, så skummet yrde. Hon och jag, vi är olika.
Igår blev jag omkörd eller egentligen omsprungen av en kvinna, kanske 10 år äldre än mig. Det förvånade mig en aning men jag måste nog förklara varför.
Jag är på Gullmarsplan och skall ta min buss hemåt, jag går mot färdriktningen och har precis passerat köstarten. Jag går inte med full fart framåt eftersom jag nu börjar bromsa in för framförvarande person som också är på väg mot köslutet. Vi har båda ungefär 15 meter kvar och då sätter hon in stöten, går om på höger sida och passerar både mig och nästa kille och därefter snyggt gör en 180-gradare och ställer sig sist. Det står ju redan 30 personer, bussen har inte kommit än så det är inte så bråttom.
Jag hade kanske kunnat svara, lägga in efterbrännkammaren, komma in före men jag blev ju lite ställd. Jag får nog anse mig besegrad denna gång.
Som sagt, aningen förvånad.
Det regnar och man är på väg någonstans. Man stiger ut från T-banestationen, det duggar lite, jag har med mig paraplyet och känner mig bra. Jag tog med paraplyet och nu regnar det, jag är lite bättre än de andra som trodde att det skulle vara uppehåll.
Nu närmar jag mig, jag måste ta beslutet snart. Ska jag eller ska jag inte. Jag kommer till en tunnel. Tunneln är 5 meter, 20 meter eller kanske 50 meter. Ska jag slå ihop paraplyet eller inte. Det ser lite löjligt ut att ha det uppfällt ovanför huvudet när man går igenom en tunnel. Men är det OK att gå 5 meter. Äsch, jag sänker paraplyet och bara markerar lite att jag fattar att det inte längre regnar. Men hur lång tunnel skall det vara innan också måste fälla ihop paraplyet?
Jag kommer in på Willys för att handla. Jag har listan med mig och kommer att följa den utan större utsvävningar, det kommer ändå att kosta en del. Imorgon ska vi ha ett samlat kalas för släkten, Casper, Lucas och Anton fyller ju år inom loppet av 2 veckor och ikväll gör jag alla inköp.
Redan efter ingången ser jag henne, en medelålders kvinna, eller kanske lite mer än medelålders, säg 55-60 år, hennes man står bredvid, samma ålder. De är väl i den åldern som jag kan tänka mig att man har det rätt bra ekonomiskt. Eller kanske inte. De kanske har varit tvungna att köpa lägenheter till alla sina barn – vem vet?
Hon står och river bort alla gröna blad kring blomkålen så att bara den vita delen av blomkålen finns kvar. Resterna lägger hon tillbaka där blomkålen ligger. En blomkål inklusive blad väger ca 1 kg, det blir 9 kronor. Tar man bort 150 gram blad så tjänar hon 1,50 kr. Jag tycker det här ser illa ut, jag stannar och “stirrar” på henne. Hon tittar upp på mig men jag är ju säkert 10 meter bort och hon verkar inte skämmas, inte hennes man heller.
Får man göra så här. Jag ska erkänna att jag, förutom detta, inte heller smakar på det som bjuds bland frukt och grönsaker. Har jag missat något, är jag en idiot som inte plockar bort blasten. Får man skala apelsiner innan man väger dem? Om jag hade arbetat där och sett detta, hade jag då sagt till?
Förra lördagen var jag tvungen att mitt under lunchen, på restaurang La Tasca, inrymd på Sunwing, gå iväg med Lucas på toaletten. Vi var i princip klara på restaurangen och när jag och Lucas återvänder till bordet står 2 förvirrade damer och väntar på mig. Den ena är min fru som kanske inte är den bästa på engelska och den andra är servitrisen. Marina “lämnar över” till mig och servitrisen undrar om maten var god och jag svarar “deliscious” eller något liknande.
Marina har uppenbarligen missförstått frågan och svarat nej på hennes fråga strax innan. Idag var vi på samma restaurang och samma servitris log och frågade igen, om maten var god.
Äntligen avresedag. Dagen hade inte startat helt perfekt. Denna lördag var Caspers sista simskoledag och jag tog även med mig Lucas och Anton eftersom Marina hade tid bokat hos frissan. När vi kom till Farsta simhall så visade det sig att badet var stängt men att simskolan var öppen. Nåja, jag badade med de 2 minsta ändå i den stora bassängen fast man kasnke inte fick. Det var i alla fall ingen där som kunde kolla.
Flyget skulle gå 18:05 och vi kom iväg redan vid 14 för att slippa stressa.
På E4:an kom jag och Marina in i en diskussion som vi inte behöver gå in på. När den var klar så kunde jag konstatera att jag åkt förbi avfarten till Arlanda. Därmed var det Knivsta nästa, 14 km bort och 14 km tillbaka. Jag kan lova er att den sträckan är lång. Jag ber Marina koppla in GPS:en för att se om det finns någon genväg
från Knivsta till Arlanda men den talar bara om att jag skall vända tillbaka på samma väg. Hon hittade “Arlanda P” och “Arlanda T” och vi valde då P som jag antog var långtidsparkeringen vilket resulterade i att jag blint litade på GPS:en och det blev förstås en extra onödig sväng förbi terminal 5 innan vi kom fram till långtidspakeringen. Nu hade vi nog förlorat 20 minuter.
Sedan var det dags för det stora provet, kommer vi att klara 3 barn och 10 olika bagage från bil upp på buss in på incheckningen o.s.v. Jodå det gick men det är förstås bråk och gnäll mest hela tiden. Automatisk incheckning med band som skall klistras på 5 av bagagen och 5 etiketter som skall skrivas i för hand. Hotell: “Ving Resort Side SPA Hotell”. Varför skall det ha så långt namn??? Men jag skrev förstås in allt, ifall.. Hemreseadressen hann jag inte med. 2 av bagagen var specialbagage en barnvagn som plastades in och en ryggsäck. De skulle förstås in i en annan lucka. Puh, bara 5 st handbagage kvar. In på taxfree och ta en fika medan barnen hela
tiden tjatar om några leksaker de har sett, Marina försvinner för att hitta några cigarettpapper som någon på hennes jobb måste ha.
Till gaten, Lucas snurrar och snurrar, armarna flyger in i hans bröder och andra människor och han krälar på golvet som ju är ganska rent men ändå. Anton snurrar, armarna utåt, precis som Lucas. Jag tar båda på en promenad bort till andra gater, tillbaka igen, ingen påstigning än, ny runda, bär båda, släpper ner den ena, lyssnar på gnäll, lyfter upp båda, tillbaka igen. Kön börjar att röra på sig. Killen som checkade in oss släpper förbi oss, leende och skrattande, vi behöver inte visa upp passen igen, han känner igen oss.
Vi går ombord, upp med handbagaget, ner med det igen för att plocka i och ur saker.
Barnen byter plats med varandra några gånger men de vill byta plats hela tiden.
Vi beställer och får dricka snabbt men maten dröjer länge, alla barn är hungriga, även jag. Jag tycker ändå att flygresan gick bra. När planet landar är klockan 22:30
men lokal tid 23:30 så klockan har hunnit bli mycket. Det innebär att förutom 5 handbagage så har vi sovande barn som vi tvingar att gå så nu börjar vi få problem. De vill åtminstone hålla i handen.
När vi går in på flygplatsen så är det mycket gnäll från Anton men efter blöjbyte blir han gladare. Jag tar en vagn som jag lassar upp barn och väskor på. När jag rullar iväg så är det fel på den, ena hjulet är skadat men jag orkar inte byta vagn – det får gå. Monitorerna för bagage visar aldrig Stockholm Arlanda. Jag får springa runt och kolla på 6 olika band, Marina har hör från någon att de hade hittat sina på 2 olika band, bl.a. ett som det stod Nürnberg på. Efter över 1 timme hittar jag alla 5 bagage. Barnvagnen hade något plockat av och lagt bredvid bandet på en plats på golvet. Schysssst!!
När vi kommer ut från hallen och har väckt barnen för minst 2:a gången så är det full fart, jag letar efter Vingskyltar och pratar med en kvinna. Jag vet inte i efterhand hur jag beskriver vårt hotell men Side och Resort är nog med i min beskrivning så
hon hänvisar till buss 59. När vi äntligen kommer upp på bussen så finns det 3 spridda platser kvar. Jag försöker att sätta Lucas bredvid en gubbe men han(Lucas) vägrar, 2 kvinnor förbarmar sig och lyckas få ihop en Rokad så att vi får 3 platser i närheten av varandra. Casper sitter vid fönstret, Anton bredvid och Lucas sitter i mitt knä. Marina vräker sig på en egen plats bredvid gubben som Lucas inte ville sitta bredvid.
Så kommer Rasmus från Ving upp på bussen och det räknas och räknas. Han säger att det var några fler än beräknat och frågar om alla skall till de hotell han räknar upp. Jag tänker tyst att detta var ju typiskt att vi skulle behöva tränga ihop oss för att några har gjort fel, någonstans. Jodå, de räknar upp vårt hotell också Side Resort. En timmes bussfärd framför oss, barnen sommnar in och efter en halvtimme börjar en liten flicka gallskrika. Hon håller på resten av resan med frustrerade föräldrar som förgäves försöker att trösta henne.
Vårt hotell kommer sist vilket jag är glad för, mindre stress. Jag försöker att väcka Casper under 2 minuter, trycker i honom lite vatten och till slut vaknar han vilket nog är en förutsättning för att vi någorlunda smidigt skall komma av. Till slut står vi där, utanför hotellet med 10 bagage och 3 barn.
Jag placerar Casper och en sovande Lucas i en vagn vid receptionen och hämtar resten. Fram till receptionen men de hittar inte mitt namn, jag tar fram bokningen och han konstaterar att… … Vi är vid fel hotell! Nu får Marina ett vansinnesanfall och skrattar och skrattar. Jag kunde inte skratta med. Jag såg nog aningen sur ut.
De var mycket trevliga, ringde på taxi så att vi kunde komma iväg igen. Nu har taxin kommit sa de till oss och jag tog tag i lite bagage och föste Casper framåt i korridoren mot utgången. Efter 20 meter tittar jag bakåt för att kolla att övriga är med och de är med, även Casper. Han går bredvid Marina. Jag har en annan kille snett framför mig som är lika lång som Casper men med en annan tröja. Jag slutar att fösa honom framför mig. Men när jag börjar gå igen så fortsätter han att gå snett framför mig. Jag stannar – han stannar – jag går igen och han går igen. Nu kommer en man som hämtar tillbaka killen som är lika lång som Casper. Jag gissar att denna stackars kille är lika van som Casper att bli föst i olika sammanhang. Själv känner jag mig lite som en kidnappare.
Väl i taxin tjatar jag inte om bilbarnstolar, det tar 10 minuter att komma till rätt hotell. Det låg en lapp kvar i receptionen och de saknade oss. kl. 03:00 kunde vi lägga oss att sova i vårt hotellrum.
Så här kan det gå till vid läggdags, bara ett exempel. Just detta beskriver gårdagskvällen.
Marina har burit upp Lucas till hans rum. Hon kommer strax ner igen, uppgiven, samtidigt som Lucas skriker och är riktigt arg, han ville att pappa skulle lägga honom. Jag borstar snabbt tänderna på Anton och går upp med honom och tanken är att försöka få båda i säng på något sätt.
När jag kommer upp i deras rum är Lucas mer positiv och vill att jag och lillebror Anton kommer upp i Lucas säng, överdelen på våningssängen. Men jag säger att Anton verkar trött och nog kan somna själv, att jag kommer upp till Lucas direkt. Lucas tjatar på att både jag och Anton skall komma upp och att jag skall läsa en saga.
Jag lämnar ändå Anton i sin säng och jag kommer ensam upp. Nu tycker Lucas att det inte är tillräckligt med kuddar i hans säng, det är bara en kudde. Jag säger att det räcker, jag kan vara utan. Nej säger Lucas och vi diskuterar kort om detta. Till slut ger jag upp och både Lucas och jag går ut på jakt efter kudde som vi återfinner på undervåningen i huset. Jag får sedan bära upp Lucas och kudden. Väl uppe så bläddrar Lucas i sagoboken (Lejonkungen) till en favoritsida. En stor elefantskalle där hyenor dyker upp från ingenstans. (alltid denna sida).
Nu dyker Anton upp på stegen och vill vara med.
– Gå ner Anton, säger Lucas som plötsligt har gjort en kovändning. Nu ska Anton inte alls få vara i hans säng men Anton tränger ner sig mellan mig och Lucas. Lucas är beredd på att börja slåss och jag får sära på dem.
– Då går jag ner säger Lucas. Jag tycker förstås att båda får plats och att jag kan läsa vidare men Lucas går ner. Jag fortsätter att läsa för Anton men hela tiden stör Lucas oss nerifrån. Han börjar kasta Lego och jag säger att jag tar undan Legot om du fortsätter.
– Då ställer jag in Legot i Caspers rum säger Lucas och går iväg med lådan. Jag lyssnar och är beredd på att han ska hälla ut allt Lego på golvet i Caspers rum men det går bra. Lucas kommer tillbaka och fortsätter sedan att tjafsa med hos nerifrån, jag försöker läsa vidare för Anton.
Nu närmar sig det dräpande uttalandet, ett uttalande Lucas inte har fått från mig eller Marina. Ett uttalande som jag aldrig tidigare har hört från honom eller något annat barn i hans ålder, 4 år.
Från hans sida är det förstås dödligt allvar men jag kan inte låta bli att skratta inombords. Lucas klättrar upp några pinnar på stegen och säger:
– Nu är det kört för er två. Ni får aldrig komma ner igen.
Efter en stund kommer han upp och det börjar närma sig handgemäng igen. Lyckligtvis kommer Marina in genom dörren och tar hand om Anton. Att lägga ett (1) barn är ganska OK men att ta hand om två är lite svårare…
