Blogg

– Förb*** Tupperware skrek jag i morse.
– Det är inte Tupperware, den där burken är köpt på Clas Ohlson, sa min fru.

Det hjälper inte mig. Jag har just sett en kaskad med hemgjord müsli spridas över hela köket och varför då, undrar ni. Så här är det.

När jag var liten fanns det flingor eller kalaspuffar. I varje paket fanns det gnuggisar eller någon liten figur och mamma såg antagligen till att alla barnen (5 st) fick dessa på något rättvist sätt. Kalaspuffarna gick snabbt åt så man kunde öppna ett nytt paket och få nya gnuggisar (är detta nutidens tatueringar?). Kalaspuffarna var nästan alltid färska och goda.

Nuförtiden är barnen (mina barn i alla fall) kräsna och efter att ha smakat på en sort säger de att det inte är gott och det finns 100-tal sorter att välja på, riktiga kalaspuffar eller billigare imitationer. Efter ett tag har vi flera öppnade paket i skafferiet och som torkar in. Kalaspuffar har en tendens att klumpa ihop sig.

Jag gör min egen müsli genom att blanda lite olika saker och den här gången hade jag en del kalaspuffar i, ja kanske en ganska stor andel.

Så när jag skulle hälla upp lite i tallriken tog det stopp. Plastburken med ett lock som är beskaffat med ett vridbart mindre lock skakades lätt men det hjälpte inte, jag skakade lite till och lite till. Jag tog i ordentligt för att alla klumpar skulle lösa upp sig. Resten vet ni.

Tur att man har centraldammsugare som nästan alltid ligger framme.

Vi behöver sätta upp en spalje på husväggen. Vi har tittat runt lite och det vore ju snyggt med en vit har min fru sagt. Någon snygg och vit har jag inte hittat så jag köpte en omålad i trä men inser att den måste behandlas innan målning så jag googlar runt lite på hur den ska behandlas och hittar följande på ett diskussionsforum:

“Vi har precis köpt hus och har en spalje som är i furu och också lackad.
Min fru vill att spaljen ska vara vit istället och således ska den målas.
Vilken färg är bäst att använda för ändamålet?
Jag är helt lost på sådant här så hjälp uppskattas”

och svaret:

“lackfärg låtersom en bra idé. Annars gör du så här:
Öppna ytterdörren och ta cyckel/bil/buss/gå till närmaste färghandel.
Väl därsäger du:
-Goddag! Jag har köpt ett hus.
-Jaha? svarar färghandlaren, vad trevligt!
-Nu har jag en spalje som är lackad.
-Ja, dom brukar ju vara det, dom små rackarna.
-Nu har jag en fru som…
-Jag vet, svarar färghandlarn, hon vill ha den vit, eller hur?
-Ja…, säger du då, hur vet du det?
-Fruar brukar vilja ha vita spaljeer. Vi har en egen avdelning för den frågan. Inget ovanligt alls. Problemet är bara att färgen kommer att nötas och det blir fult ganska snart, speciellt om ni har barn. Men visst säljer jag gärna färgen till er. Sandpapper, grundfärg och två färdigstrykningar. Fina penslar ska du ha också. Det blir 1575 kr, ha en rolig vecka!
-eh… Tack då… Tror jag…”

Hmm, detta läste jag förstås efter att jag köpt spaljen. När jag berättar detta för min fru (att jag läst detta på nätet) och skrattar gott för att fruar är som fruar så säger hon att det var jag som absolut ville ha den vit. När jag tänker efter så har hon nog rätt.

Till Cuprinol

Hej,

Min fru har av misstag oljat in trallen på vår farstukvist med Cuprinol teakolja. Hon oljade först in den med olja som har stått i garaget sedan förra året. Den var aningen mjölkaktig och luktade inte mycket linolja. Jag tycker ju att det skall lukta lite linolja när man har gjort ett helt dagsverke och dessutom är det väl rimligt att trallen håller sig bättre med den ingrediensen.

Nåja, det var jag som föreslog att hon först skulle testa med den gamla oljan men när jag sedan såg resultatet och luktade så tyckte jag att vi kunde gå över farstukvisten igen med en ny olja som jag också hade på lager och som jag dagen innan hade använt på den stora altanen med gott resultat.

När hon är klar så går hon omkring med en annan burk som det står Cuprinol teakolja på. Jag blev förstås fundersam men snart kunde vi konstatera att denna teakolja av misstag hade använts till farstukvisten. Oljan luktar definitivt inte av lin, är betydligt dyrare och passar antagligen inte alls till trall.

Frågan är alltså om detta kommer att ställa till med något problem i framtiden, kommer vi att kunna olja in med linolja framöver eller accepterar plankorna nu endast den “lyxigare” teakoljan som ger en lite annan mörkare lyster??

Hoppas på snabbt svar.

PS
Min fru tyckte att trallen sög riktigt ordentligt. Förresten, heter det farstukvist eller förstukvist?
DS

I morse var det mycket folk på Gullmarsplan. Tåget skulle gå om 1 minut och det var tjockt i trapporna ner till perongen. Jag gillar inte att trängas för mycket så jag kollar om jag ser något ställe där det glesnar något.

Nej, nu börjar det bli bråttom, jag väljer att gå till de dörrar som finns längst bak i tåget och i samma ögonblick som jag kliver in tycker jag att det är något märkligt, det är något som inte stämmer. Innan dörrarna stängs har jag listat ut vad det är. Jag ser bara kvinnor i vagnen. När jag tittar i utrymmet mellan dörrarna som finns på båda sidorna så ser jag bara kvinnor. Om jag tittar längre ut vid sätena så kan jag skymta enstaka karlar. Men för säkerhets skull så räknar jag in alla de som står mellan dörrarna. Det blir 15 st och det döljer sig faktiskt en liten man vid dörrarna på andra sidan också.

Är det faktiskt så att fler kvinnor åker tunnelbana mer än män eller är detta en ren tillfällighet?

Känner ni igen det här?

Man befinner sig i ett ganska trångt utrymme, en tunnelbanevagn eller på väg någonstans där man inte har någonstans att snabbt försvinna ifrån om något händer.

.. som t.ex. i förkylningstider, någon nyser nära. Man andades precis ut men eftersom man inte vill andas in några baciller så stoppar man omedelbart inåtandningen några sekunder. Man reducerar risken, förkylningsdropparna faller till marken. Sekundrarna tickar, 7-8-9-10.. Nu är snart risken över och man vill ha syre snarast. Då händer det igen: Andra nysningen kommer. Det är kört. Man bara måste andas…..

I måndags skulle jag till apoteket, det blev vid Ringen. Klockan var kvart över 6 när jag var klar, lite sugen på en grillkorv var jag. Det är nog ingen fara att äta en sådan 45 minuter innan min innebandyträning. Så jag går fram till korvkiosken.

Där står en kille framför luckan och ringer i sin mobiltelefon. Jag är lite osäker på om han egentligen bildar en kö. Jag hör hur han presenterar sig som Gunnar och då blir mina öron större. En kille på 11 år (ca) som heter Gunnar. Jag trodde inte att det fanns sådana. Jag har nu kollat i statistiken för det namnet (1998) och det är färre än 10 st i Sverige födda 1998.

– Vad blir det för mat? Säger han
Han ser lite sorgsen ut, nickar lite.
– Jaha. Han avslutar samtalet, går två steg fram till luckan.
– En grillad med bröd.

Sedan är det min tur.
– En grillad med bröd.

Jag är lite chockad av 2 anledningar.

1. En kille, 11 år som heter Gunnar
2. Gör man så, ringer och kollar vad det blir för mat och när det inte passar så löser man det på annat sätt när man ändå bara är 11 år? Så gjorde inte jag när jag var 11 år men då fanns det iofs inte mobiltelefoner.

Idag har det varit många besök på dagis. Först lämnar man Casper, därefter Lucas på dagis. Sedan ut igen och in 2 dörrar bort, lämna Anton. När man kommer till jobbet ringer de från Dagis och säger att Anton inte är bra “i magen”. Jag får åka tillbaka, tar T-bana till Farsta, ser på klockan och inser att jag skulle kunna hinna in på Clas Ohlsson som öppnar 10.00 och kanske hinna med bussen som går 10.07.

Jag är ETTA in på CO, vet jag vill ha och snabbt till kassan på, just det, Gubbdagis.
Bildbevis nedan. Slå den tiden du!!

Jag hinner lugnt med bussen och kan hämta Anton på dagis, eller som Lucas säger, “Förskolan”.

Idag på eftermiddagen försvann jag in till stan för att vara med på ett möte. Egentligen börjar jag inte att arbeta förrän på måndag. Då är min pappaledighet över för denna gång. Det finns väl några dagar kvar men det får i så fall bli strödagar. Inskolningen går bra så Anton kommer att gå full tid fr.o.m. måndag.

Under de här 3 månaderna så blir man lite inskränkt i den betydelsen att man träffar inte så mycket nya människor, man ser samma fröknar och samma barn, byter blöjor på samma barn. Man rör sig mellan hemmet, dagis, skola, Willys och hemmet igen. Om man ser nya barn eller nya mammor och pappor på dagis kanske man försöker att snappa upp något, ett namn, ett ansikte. Kanske blir den där pojken en kompis till Anton om några år.

När man som idag åker in till Stockholm så ser man en massa nya ansikten. Det blev nästan för mycket. Jag går i tunneln mellan centralen och T-centralen och blir alldeles vimmelkantig. Måste jag känna igen alla de här personerna? Behöver de hjälp? Ska jag byta blöjor på dem?

Jag har levt isolerad länge men snart är jag tillbaka i vimlet, bland hostande snuviga resenärer. Kombinerat med Antons nya sjuka kompisar så lär det här bli en snörvlig höst och vinter.