Blogg

Det är den 21:a december, morgon, jag frågar om någon av barnen vill följa med och handla de sista julklapparna. Jag får inget direkt svar men jag ser på Lucas att han börjar fundera. Ganska snart föreslår han att jag och Marina ska få vår julklapp.

– Den kostar bara 20 kr, säger han.
– Ni kan dela, det blir 10 kr var, fortsätter han.

Jag blir lite konfunderad, det känns ganska klart att han nu är i behov av pengar och vill spendera dem om han följer med och handlar julklappar med mig.

– Jaha, ska vi betala för din julklapp till oss, undrar jag.
– Ja, eller 10 kr, svarar han. Det är guldpapper och det finns något skrivet. Han är nu ganska upphetsad. Han har dessutom reducerat priset, 50% rabatt.

– Ska vi inte få den på julafton då, undrar jag.

Lucas springer och hämtar den samtidigt som han undrar om mamma redan nu har pengarna. Han kommer tillbaka med ett litet paket i fint guldpapper, inget snöre men väldigt fin.

– Vi måste nog hämta en sax, säger han och springer iväg igen och är tillbaka strax.
– Ska vi verkligen öppna?

Strax innan denna händelse hade jag frågat barnen om de kunde tänka sig att städa sina rum. Jag hade inte fått något direkt svar på den frågan och hade väl egentligen inte förväntat mig det heller från 2 barn som är engagerade både av TV och av en Ipad, samtidigt.

– Jag lovar att städa också, fortsätter Lucas.

Nu känns det som att vi är nära ett avtal. Jag tar fram en guldtia. Jag betalar och säger att det är för mamma också. Paketet öppnas av Lucas och en fin bild vecklas ut.

Både jag och Marina får kramar.

Längst ner står det: “Jag elskar er”

Detta kommer bli en bra jul!

TV:n står på, reklampaus, något sägs om miljonlotteriet, jag lyssnar inte speciellt noga.

– Miljonlotteriet är inte bra, säger Anton.
Äntligen tänker jag, ett barn som redan vid 6 års ålder resonerar i termer av andel som återbetalas, kanske 35% eller så. men var det så han tänkte egentligen? Jag blir ju lite nyfiken.

– Varför då, varför är miljonlotteriet inte bra, undrar jag.

– De kan bli onda.
– Vilka då, frågar jag. Han verkar inte vara inne på samma spår som jag.

– De som inte vinner, säger han sedan.

– Jaha. Jag tänker att så måste det ju vara, förlorar man så blir man ju inte så glad, då blir man ond.

Fredag, Marina åkte till Tallinn igår. Jag får både lämna och hämta. Barnen tog sina sparkcyklar till skolan och nu är det dags att hämta dem. Jag kommer ganska tidigt, halvfem på eftermiddagen. Lucas rusar ut och Anton försvinner. Sedan dyker Anton upp igen, han har sina kläder på ett annat ställe än Lucas.

Jag synar honom, kolla att han har prickat av sig.

– Var är hjälmen, frågar jag.

– Den är på Doppingen svarar han.

– Då får du gå och hämta den.

– Åhh, Anton ojjar sig, muttrar, vill inte.

Fritidspersonalen som hänger med i denna diskussion tar fram sina nycklar och speciellt den som går till alla dörrar, ger till mig. Vid den här tiden är dörrarna låsta till skolsalarna.
Jag går iväg, låser upp några dörrar, fortsätter bort mot Doppingen, in till hans hylla. Hittar ingen hjälm, letar lite runt omkring. Sedan går jag tillbaka, tänker att han väl får klara sig utan hjälm under helgen, han får låna en annan. Jag lämnar tillbaka nycklarna till fritidspersonalen som nu pratar i telefon med en förälder vars som gråter för att han har tappat bort en cykelnyckel.

– Anton, jag hittade inte din hjlm, ropar jag.

– Jag glömde bort att jag glömde hjälmen i morse, säger han nu.

Mycket riktigt, hemma finns hjälmen.

Det är söndagsmorgon, Jag kommer in i vardagsrummet men märker att det är höga ljudvolymer, som vanligt egentligen. Förutom TV samt ett antal andra tekniska konsoler så är även förstärkaren på. Den används bara om vi ska ha lite bioljud när vi ser på film, vilket vi gjorde igår kväll. Jag tycker mig minnas att jag stängde av den efter filmen.

– Vem har satt på förstärkaren, det är för mycket ljud,
– Den var på sedan igår, säger Casper.
– Nej, det var Casper som satte på. Anton är snabb med att avslöja sanningen och Casper protesterar inte direkt.

– Casper, det värsta jag vet är när du ljuger, inte att förstärkaren var på, säger jag.

Då går Lucas in i diskussioner.

– När jag äter socker i skolan så talar min hjärna om för mig att jag ska ljuga.
– Då ska du nog inte äta socker, säger jag.

– Socker är det näst godaste jag vet att äta, men jag tycker inte om marsch mallows, det är för mycket socker.

Sedan stängde Casper av förstärkaren.

Midsommarafton, 21 juni 2013, Lucas flyttar hemifrån..

Efter en bra morgon, midsommaraftons morgon, sätter jag igång med frukost och till Lucas är det som vanligt risgrynsgröt. När den är klar på spisen kommer den att hällas över minst 2 ggr i nya tallrikar så att gröten kallnar snabbare. Under dessa moment ser Lucas lite gröt på kanten av en av tallrikarna och protesterar vilt. I mitt inre oroar jag mig för konsekvenserna av detta men till Lucas säger jag bara att det fixar jag och så torkar jag av med lite papper, serverar gröten. Lucas ser tallriken igen och är inte alls nöjd men jag går ut på altanen och min frukost tillsammans med en betydligt gladare Anton.

När jag är klar ser jag Lucas göra sig i ordning, har på sig skor, på väg ut och skriker något om att ytterdörren inte går att öppna. Jag följer med honom ut och säger att han ska äta sin mat innan han får gå till kompisar. Vi grälar lite och sedan säger han att han har ätit lite.

– Lukta i min mun, säger han.

Jag luktar i hans mun, muttrar något om att han ska borsta tänderna och att det kanske är för tidigt att cykla iväg till kompisar.

– ..och vart ska du cykla förresten, undrar jag.
– Det säger jag inte din idiot, får jag till svar.
– Jag kommer inte tillbaka, fortsätter han.
– Flyttar du hemifrån?

Inget svar och han cyklar sedan upp för backen. Med sorg i hjärtat går jag in. Lucas har flyttat hemifrån. Jag dukar av frukosten från lite olika ställen i huset och när jag tar in Lucas tallrik ser jag att han har ätit upp allt. Han brukar alltid lämna en del.

Jag glömmer snabbt bort sorgen men redan efter 3 minuter ser jag honom utanför huset. Då kommer sorg nummer 2. Han har varit iväg och inte blivit insläppt antingen att det inte passar eller att ingen öppnar.

Lucas har flyttat hem igen.

Ska jag gå och kolla med honom hur det är eller ska jag bara låtsas som om det regnar? Att anpassa sig till honom tar på krafterna.

Jag är nog ganska glad att han är hemma igen, även om jag får skäll rätt ofta är han nog världens goaste kille…

Jag har just läst Kalle Anka för Lucas. Han prenumererar på den och jag hade väl hoppats på att det skulle inspirera honom att börja läsa själv på egen hand. Vi närmar oss slutet på ettans vårtermin och visst kan han läsa en del men inte länge och inte flytande. Jag har lovat honom en Ipod när han kan läsa flytande men trots belöningen så är det svårt för honom.

Jag frågar honom, återigen, om han vet vägen till att kunna läsa bra och flytande?

– Ja, man ska läsa böcker.

– Jo, men man ska öva varje dag, säger jag.

– Jag önskar att du kunde hitta en fyrklöver och önska att jag kunde läsa flytande, säger han.

– Jaha, ja om jag hittar en fyrklöver lovar jag att önska det.

– Imorgon, i skolan, om jag hittar en fyrklöver, ska jag önska att allt blir klart.

– Vadå, undrar jag.

– Att alla läxor blir klara på en gång, direkt.

Jag förstår att han inte uppskattar läxor eller ser meningen med dem just nu. Jag ger mig inte in i den diskussionen just nu. Om bara ett par minuter sover han sött, min härliga lilla Lucas..

– En massa barn såg en massa fåglar idag, säger Lucas.

Jag håller på att lägga Lucas, lampan är släckt och ett svagt ljus kommer in från dörren. Jag kan bara se Lucas svagt när vi ligger på sängen. Jag hörde inte riktigt vad han sa, jag hörde något om en massa fåglar. Jag tänker att det är vårdagjämning att Lucas har sett ett fågelstreck med massvis med fåglar på väg norrut. Men jag frågar om och han svarar.

– En massa barn barn såg en massa döda fåglar, upprepar han. Jag hajar till.

– Vad säger du, var de döda?

– Ja massvis, på skolgården.

– Vad var det för fåglar, frågar jag.

– Det var hackspettar.

– Var det några lärare som såg dem, undrar jag aningen misstänksamt.

– Nej, bara barn.

– Vad hade hänt med fåglarna?

– Det var nog en räv, svarar Lucas. Han använde ordet “nog” men i övrigt kom svaret snabbt och självsäkert.

– Man kunde se rävtassar på magen. En hackspett hade blod i ansiktet.

– Vilken färg hade fåglarna, undrar jag.

– Svarta och vita, svarar han snabbt.

– Hur många fåglar var det?

– Det var 5 stycken och det var 11, 12 barn

– Vad gjorde ni med dem?

– Vi begravde dem i snön.

– Med en spade?

– Nej, vi hackade med fötterna.

– Men då kommer de upp när snön försvinner, säger jag.

– Nej, jag hackade sönder asfalten och sedan hackade de andra upp jorden, säger han och fortsätter.

– Sedan begravde vi dem och la på grus och sedan asfaltsbitarna.

– Hade de varsin grav, undrar jag.

– Nej, alla ligger i samma grop.

– Finns det någon gravsten, jag är ganska nyfiken men vill även se om han försvinner bort från sin stadiga linje.

– Nej, då kan någon hitta dem.

Nu har jag inte så mycket fler frågor och är tyst en stund. Jag måste smälta historien.

– För ett tag sedan såg jag och Theodor en mördare, fortsätter han. Han satt i ett träd och hade en vit mask och en kniv i handen. Det var plankor i trädet.

– Hur vet du att han var en mördare, undrade jag.

– Han hade 5 knivar och det var blod i trädet, han såg inte oss.

Nu måste jag ändå ställa frågan.

– Lucas, är allt det här sanning? Nu vill jag att du tittar mig i ögonen och säger om du har skojat med mig.

– Nej, jag orkar inte, jag vill sova nu pappa.

Man ska väl tro på sina barn?

Idag lyckades jag äntligen få med mig båda minstingarna upp på toppen. Vi åkte 4-stolsliften och både Anton och Lucas satt och pratade. Lucas sa något om fattiga människor. Jag undrade vilka de var, var de bodde.

– De bor i öknen, säger Lucas.
De verkar inte ta någon notis om mitt inlägg att det kanske finns olja där.

– I öknen regnar det sand, säger Anton.
Det håller inte Lucas med om och fortsätter:

– Sverige är ett krigarland, därför är vi inte fattiga.

– Krigar vi mot fattigdomen, undrar jag?

– Ja det gör vi, säger Lucas.

Sittliftar är nog bra för filosoferandet..